Aftonbladet – 16 april 1872, sida 2

itt på en så förgänglig skuldförbindelserik om den, hvilken är skrifven i menniskors up) inne. Väl hade kanske kunnat antagas,anc tt hos enhvar, som egnat ett ögonkast åtlder itt fosterlands historia och nuvarande lig tåndpunkt, fritt och otvunget skulle bibeållit sig ett grand af erkänsamhet mot den ski ildning, som i våra ödemarker mödosamt öst otat civilisationen, som murat de höga, vars skygd vi känna oss fria och säkra, ryl om mer än någon historisk händelse, mer lall al, Väl hade kunnat förmodas, att äfven dit let språk, som utgör denna bildnings tun-Pr vomål och är nära sammanväxt med alla de me rerk, densamma grundat, skulle i någon mån lar öna ett frivilligt erkännande. Framför alltl sit iade det icke varit oväntadt, om i den församling, som har sig anförtrodt att genom on leltagande i lagstiftningen reglera vårt samde välles utveckling, enhvar tacksamt bibehållit la: sigte huru hela det samfälda arbetet hvilar llig oå den klippfasta grund, som genom sekler ve olifvit lagd. Icke utan skäl hade man således kunnatlet förmoda, att en förbindelse till den svenska de bildningen och med den det svenska språket icke af någon i detta land skulle förnekas. Dock, om äfven vännerne till desamma vågat hysa en sådan förmodan, har det lse dock icke fallit dem in att pocka på denna si förbindelse; det är, såsom redan sagdt, icke ry derpå de velat eller behöft draga vexel lkq Och väl att så icke är, ty de hade i sådant fall fått af de senaste tidernas erfaillusion, De uttalanden, vi nyss anfört, äro lfc bevisen härför. Ej blott att hvarje skuld li af tacksamhet bestrides, redan sjelfva anta-s gandet af dess tillvaro betecknas ju såsom sc något skymfligt. ri Nåväl, om då detta ord: tacksamhet är s) endast egnadt att reta känslor, att bringa lti en, om ock falsk stolthet i harnesk, om ålF andra sidan det icke heller kan blifva me-lk ningen att derpå grunda anspråk — må det 1 då blifva ett begrafvet ord. Vi hafva intet deremot. Icke är det ur dylika kallnadelg känslors jordmån vi vänta, att något bestån-h dande godt skall kunna växa. Och liggerlyv det något förhatligt i glömskan, så återfaller det på den glömske, ej på de välgerningar, han glömt. Men törhända har hos dem, hvilka frigjort sig från tacksamheten, densamma qvar1 lemnat såsom ersättning åtminstone aktnin-lf gen för den bildnings och det språks bety-ls delse, hvilka de förvägra sin erkänsla. Törhända äro de benägna att såsom aktningsgärd medgifva, hvad de ur synpunkten af lt tacksamhetsförbindelse bestridt? Ej enslt detta våga vi lita på. Väl borde den sven-1 ska kulturens verk i detta land bjuda vördnad, huru man än för öfrigt vill nedsättali deras värde för oss, väl borde densamma, !l uppenbarad på olika områden, i vår lag,l: våra institutioner, vår litteratur, förtjena l: högaktning af en hvar. Men icke hellerl härvid motsvarar verkligheten förväntnin-: garne. Allt ifrån det mot denna bildning li tiggare-namnet utkastades, ända till de se-l: naste försöken att systematiskt förringa dess ! förtjenst eller framställa dess bärare såsom : en öfverflödsklass i vårt land, har man nog-: samt funnit, att den aktning, man trott sig ! kunna vänta, icke just är föremål för slöseri. I samma handvändning som tacksam-! hetsskulden öfverkorsas, ser man ock, huru : aktningen får sina hugg. Att man vågatl föreslå nägot till denna bildnings och dess : språks förmån, stämplas ju såsom ett försök till kränkning af den finska befolkningens . rätt, ett anfäll mot det finska språket. Till l och med inom presteståndet, bland bildninningens representanter, har man ju, i brist på bättre, hört det anföras såsom ett tillfyllestgörande aktningsbevis, att det svenska l språket ännu begagnas af tre stånd vid deras diskussioner. Men om det på många håll är klent med aktningen, särdeles då den skall öfvergå i handlingar, 8å kan den ock undvaras. Den behöfver icke med lock eller trug begäras. Den utgör ännu icke det säkra, tillräckliga stödet för de intressen vi här afse, lika liItet som för några andra. Den beror af menniskors godtycke, den kan gifvas och återftagas — men från godtycket är än ett steg. I Ty om vi utesluta hvarje anspråk på tacksamhet eller aktning, återstår ännu rättvisan. Se der den grund, som vi för vår del i främsta rummet vilja trygga oss till, äfven då det gäller vår svenska bildnings och vårt svenska språks intressen och behof. Intages en gång denna ståndpunkt, så skingIras alla tvifvelsmål och förstummas hvarje invändning af passionen. Rättvisan fordrar, att jemnt må delas och ingens rätt tillbakasättas. Så visst den svenska befolkningen i Finland är en integrerande del af vårt folk, så visst bör ock den hafva sin anpart tillmätt, då det gäller vården om dess bildning och dess språk. Sådant blir det enkla utslag rättvisan fäller, och det kan i ingen I händelse jäfvas. I Den svenska befolkningen i vårt land har omsider vederfarits rättvisa, då det gällt ett af dess högsta bildningsintressen, uppfostran af lärare och lärarinnor för folkIskolan. Det gäller nu vården om dess språk. IMå äfven härvid den utfå sin rätt, icke Imer, icke mindre. Från denna synpunkt kan, äfven oberoende af alla andra talande skäl, frågans utgång icke blifva tvifvelakItig. Ty det vore icke antagligt att Finländs ständer, då de äro församlade för att Istifta lag, skulle ett ögonblick försumma latt tillämpa rättvisa, som ju skall vara lagens innehåll. Under det tid efter annan inom tyska pressen rykten uppdyka om ett defensivt förhand avallan Mallan I Dauss0sland Ah Täen