Aftonbladet – 15 april 1872, sida 3

nya stycke: Den förväntan, hvarmed hvarje nytt skaldeverk af Björnson måste motses, blef icke sviken, så till vida som stycket visade sig ega förmåga att i mer än vanlig grad väcka och bibehålla intresset, trots de icke oväsentliga anmärkningar, som kunna göras deremot. Det är sålunda icke något helgjutet drama med enhet i handling och bestämdhet i afslutning. Man måste egentligen betrakta det såsom en dramatiserad behandling af det från sagan hemtade äm net, och om också den från sagan bekanta episoden med Borghild från Dal af skalden begagnats icke allenast med poetisk skönhet och frihet, utan äfven med verkligt dramatiskt lif och verkan, så blir den dock äfven i hans stycke endast en episod. För totalintrycket är det också mindre lyckligt, att största delen af sista — 3:dje — akten är nästan blottad på allt dramatiskt intresse. Men allt detta kan dock icke hindra, att stycket genom den sanning och klarhet, hvarmed de olika gestalterna träda fram på scenen, genom den språkets kraft och skönhet, hvarmed det till stor del är smyckadt, och slut ligen genom det effektfulla sätt, hvarpå hela den sceniska apparaten är begagnad, efterlemnar ett i sin helhet gynsamt intryck. Sigurd Jorsalfars anfall af vanvett i 2:dra akten tyckes oss vara ypperligt tänkt och utfördt af författaren ända från utbrottet till den dramatiskt effektfulla afslutningen. Om den af Edv. Grieg komponerade musiken fäller samma tidning följande omdöme: Till stycket har Edv. Grieg komponerat en karakteristisk och vacker musik, hvaraf synnerhet Borghilds dröm i 1:sta akten och ntroduktionen till 2:dra akten förefalla oss vara af stor skönhet och verkan, hvaremot sångerna i 2:dra och 3:dje akten äro bland let mindre väl lyckade.