Aftonbladet – 13 april 1872, sida 2

gång för alla sagt, att han inte ville gifvs honom mera. Otto Clanwaring var på väg att säga att icke något äf de begärda pengarna had kommit i hans händer, men han teg Skarp synt som den unge lagkarlen var, kände har sig både af Ganders blick och ord öfver tygad om att han insåg detsamma, eller at han möjligen af sin gamle husbonde blifvi upplyst derom. Och ser ni, mr Otto, eftersom sir Dent på senare tid ej så mycket har uppfyll deras begäran om pengar, så har han kom mit på den tro, att kanske juvelerna blifvi tagna för att lemnas som säkerhet för pen gar — lånade, förstår ni. ter fattades Otto af en förmodan, att Gander trodde honom veta något angående affären till följd af Ottos måhända alltför synbara ifver att, då förlusten blef upptäckt nedtysta saken. Annars skulle den gamle trotjenaren knappt talat på detta vis. Jag kan blott säga, att jag visserligen inte lånat juvelerna, som du kallar det. Var det möjligt, det, mr Otto! Men ser ni, sir, om de der juvelerna kunde skaffas tillbaka eller om sir Dene kunde få visshet om att de inte för alitid vore för lorade, — sålda, eller så — skulle kan känna sig liksom lugnare. Otto visste icke rätt hvad han skulle Svara. Jag tänkte, sir, att ni och jag skulle kunna göra upp en liten plan tillsammans. Om ni kunde återfå juvelerna, så ville jag bära in skrinet till sir Dene och säga: Jag må väl blygas öfver mitt dåliga minne; se bara, hvad jag har gjort! Och så skulle jag säga att jag hade satt undan skrinet på ett annat ställe men glömt bort det. Har du uttänkt den planen för sir Denes