Aftonbladet – 12 april 1872, sida 2

Arde med stark tonvigt på detta ord och en persons röst, som var van att befalla. Jag kan inte se, huru det skall låta sig göra, sir, svarade mannen höfligt. För hästarne vilja ej af egen håg gå ett steg och Smith vågar ej drifva fram dem mer våld. Vi veta inte om vi äro på vägen. Men vi måste fara vidare, upprepade squire Arde. I morgon är julafton och jag — jag har nödvändiga angelägenheter hemmet, hvilka inte tåla något uppskof. I dag är julafton, sir, rättade konduk tören. Vi ha redan hunnit ett stycke pi andra sidan midnatt. Men vi komma e längre för det. Hvar befinna vi oss? hördes en passa gerare fråga, hvilken ej var i stånd till at få ut hufvudet. Inte så långt från Chipping Norton, sir så vidt jag kan gissar, var det föga upp lysande svaret. Man kan bara gissa sig fram. Är det farligt, konduktör? hördes da men fråga. Inte så länge vi hålla oss stilla. Men vi kunna väl ej sitta här orörlig: hela natten? Min Gud, tänk — tänk on en annan vagn kommer och kör på 0ss? En annan vagn kommer inte bättre fran den än vår, svarade konduktören, som tyck tes vara fullt lika bekymrad som hans pas sagerare. Vi skulle gjort klokt, om Vv hade stannat vid Woodstock. Värden de: sade till Smith att det skulle vara ett un derverk om postvagnen kom fram till Chip ping Norton. Herrn med den största nattmössan öfve! öronen lät sin klocka repetera. Af den timme hon angaf, fann han att de ej ännu hade förlorat mycken tid. Hör på, konduktör, sade han, det kan