Aftonbladet – 12 april 1872, sida 2

Det tjenar till intet att försöka, Smith, sade slutligen konduktören till kusken, ta. lande ur djupet af sina många yllehalsdukar och mössor. Vi komma inte längre. Hvad är då att göra? Hin ta mig om jag det begriper! Under tiden hade passagerarne vaknat från sin halfslummer till medvetande af att diligensen stod alldeles stilla. Två af her rarne hade hvita nattmössor, den tredje hade knutit en röd silkesnäsduk om pan nan; fruntimret hade på sig en stickad yl lemössa. Den tiden, under resor på nät terna, var det vanligt att man arrangerade sig för att sofva så godt det lät sig göra Ett af fönsterna släpptes ned och hufvudet med silkesnäsduken stacks ut för att för vissa sig om anledningen till uppehållet. Hvad står på? Konduktören pulsade sig fram till det nedslagna fönstret, med lyktan i hand, så fort han kunde i de djupa drifvorna. Vi kunna ej komma fram, sir. Inte komma fram! ljöd det halft vreda. halft befallande svaret, med en röst som bör vara oss välbekant; ty passageraren med röda silkesnäsduken var squire Arde. Nej, sir, upprepade konduktören, vi komma inte ur fläcken. Snön ligger häl förskräckligt djup och hästarne förmå inte bana sig väg. Det snöar också nu värre än jag någonsin sett det, och drifvorna bli större för hvar minut. Den obehagliga nyheten var alldeles till räcklig för att med ens förjaga all sömn ur passagerarnes ögon, och så många som kunde, stucko ut hufvudet genom de båda nedfälda fönstren, dervid presenterande olika företeelser. af den högst obehagliga sinnesrörelsen: bestörtning. Vi måste fram, konduktör, sade squire