Aftonbladet – 11 april 1872, sida 3

1 Det var honom förbehållet att flytta den lupp till samma anseende som de öfriga, anitingen af tidsandan gynnade eller af behofvet tillitade, eller för känslan mera tillfredsställande. Det folk, i hvars sköte han föddes, var visserligen höljdt af ära, men endast af den, som krigets bragdet gifva. Det var ännu, liksom i fordna tider, fruktadt för sitt mannamod, men ock aktadtför vetenskaplig odling. Det hade gjort sig gällande genom sin yttre öfvermakt. Men på folkens bildning var det utan inflytande. Det hade inträdt i det politiska Europa, men det låg ännu utanför det bildade. .Namnen på dess hjeltar flögo med beundran kring verlden, men om dess lärde och dess I vetenskapsmän visste nästan ingen att tala. .Linn6 först förde Sverige in bland jordens T vetenskapligt bildade nationer och lärde det latt der bibehålla sin plats. Linnes fäderjnesland blef ifrån denna dag ett namn, som I betecknade icke mer det gamla vikingalandet, men forskningarnes, upptäckternas, Isnillets land; och Linnes landsman blef en titel, som öfverallt gällde högre än börden och rikedomen. Man kan anse vetenskaperna som bildande en särskilt stat. De äro, liksom staten, band emellan menniskor, hvilka de förena i samma intresse; de hafva, liksom den, ändamålet att förädla menniskoslägtet, att skydda det för yttre behof och lyfta det till fullkomligheten. Men i detta fall äro de åtminstone friare än någon annan stat på jorden: deras grundlagar äro eviga som förnuftets och naturens. Vetenskaperna hafva också liksom staterna sina öden, sina revolutioner. Än blomstra de i ungdomskraft, än förtvina de, försummade och glömda. De hafva båda sina store, sina utmärkta män, åt hvilka de svagare dödlige egna sin dyrkan och historien sitt minne. Men hvilken af dessa är störst: den, som eröfrar på fiendens eller på sanningens område, den, som grundar ett rike eller en vetenskap, den, som påtrugar lagar bland folken, eller den, som upptäcker naturens? Fråga vi allmänna tänkesättet härom, så känna vi på förhand svaret derpå. Ryktet, som med full mun utbasunar de politiska hvälfningarne, är merendels stumt vid bildningens revolutioner. Huru skulle det också kunna vara annorlunda! När en tron faller, -då falla tusende med den, och jorden dånar rundt omkring af jämmerrop och segerskri. Men i tankens verld går fördomen obeledsagad och obemärkt till sin tysta graf, och den, som störtat honom, är vanligtvis för blygsam eller för stolt att stiga fram och ropa: Det var jag! Ettnyttkungavälde veta alla att omtala, men en ny sanning, ehuru vigtig den än må vara, kan till en början blott fattas af några få. Hjelten och statsmannen sätta de stora fysiska massorna i rörelse, och deras verkningar äro synbara för en hvar: som den menskliga storhetens symboler ställa de sig sjelfmant på höjderna, der de lefva i dagen och ses af alla. Men forskaren lefver i andarnes dunkla land: han verkar, då hopen sofver. Hvad under, om han ej ses, om han förgätes ! Och likväl är det tanken som styr verlden, icke blott i himlen, utan äfven på jorden. Ty var det verkligen Alexanders mod, var det ej snarare den grekiska bildningen, som underkufvade Asien? Hvad hade Alexander sjelf varit denna förutan? Eller hvarigenom beherrskar Europa nu den öfriga jorden, om icke just genom sin högre, till en stor del rent vetenskapliga odling? Se vi åter följderna och deras varaktighet, hvad är qvar af Alexanders vidlyftiga välde? Men de grekiske vises läror lefva ännu: de skola lefva tiderna ut och verka och bära frukt för ofödda slägten. Lykurgs lagstiftning prisades af många såsom beräknad att försäkra åt Sparta evig sjelfständighet och evig stolthet, och likväl tvista nu de lärde om stället, der denna eviga stad stått; men Platos republik blomstrar ännu, der den stiftades, i en vis och ädel själ. Med hjeltens och statsmannens verk drifva mörka, falska, förstörande makter sitt spel. Men forskarens äro grundade i ljuset och kosta inga andra uppoffringar än hans egna. Utan tvifvel leda båda till mensklighetens framgång, till fullkomlighet; men det ena är stormen, som, under det den rensar luften, far förstörande fram, och det andra är det milda regnet, som uppfriskar den af stormen härjade jorden. Låtom oss derföre ej neka de vise sin plats i minnet bredvid jordens herrlige. Intaga de den ej med så mycket buller, så försvara de den varaktigare. Äro de ej historiens yttre prydnader, så äro de dess inre lif. Vi hafva så ofta sjungit den vilda kraftens lof. Låtom oss nu falla ner för visheten och snillet. — — : Naturen är formernas oändlighet, ty hon äråden sinliga bilden af ett oändligt ursprung. Men vanliga menniskor fatta blott oredigt och förvirradt de spridda dragen. Skapelsen har för dem ej ännu fullt lossnat ur det gamla kaos. Den åter, som det lyckas att med klar blick öfverse det hela och anvisa hvarje del sin plats, har funnit nyckeln till skapelsens chiffer, och derför skiner hans anlete såsom Moses. Samtiden kunde ej rätt fatta Linn, ty han gick obeslöjad och var henne för nära; derföre nedföll hon merendels i tanklös beundran och tillbad den herrlige. Den närvarande tiden åter slipar sina fjerrglas för att räkna fläckarne i den aflägsna solen. Låt henne räkna — ty solen, äfven med sina fläckar, är dock ljusets eviga källa, Har naturen numera för forskaren en form, som han kan öfverse, ett hjerta, som han kan älska, en röst, som han kan förnimma, så låtom oss ej glömma honom, som upptäckt och ur djupet framlockat dem alla! Låtom oss ej glömma honom, helst i norden, hvars son han var, hvars äras blomkrona han skall blifval! IF RE EOREeccem ir LT -fO fo rös Fb 0 LL Redaktionen har mottagit lista för insamlande af bidrag, hvilka skola till vetenskapsakademien aflemnas. ENTRIES -—-—— rv. Tr AA