Aftonbladet – 11 april 1872, sida 3

Minnesstod öfver Carl von Linn. Vi meddela på första sidan af bladet en af Vetenskapsakademien utfärdad inbjudning till nationalsubskription för att på en offentlig plats i hufvudstaden uppresa en minnesstod öfver naturhistoriens fader, hvilket är ämnadt att ske på den hundrade årsdagen af hans död, den 10 Januari 1878. Det är med stor glädje vi erfara det initiativ, som sålunda blifvit taget, för att godtgöra en försummelse, som länge känts svår och tryckande för många svenska hjertan. Huru mången har icke, då han ledsagat främlingar, som besökt vär hufvudstad, måst uppå frågan, hvar Linn6s ärestod finnes, med förlägenhet svara, att någon sådan icke är rest. Vi ha en minnesstod öfver Carl XIII, hvars nationella betydelse det är mycket svårt att utreda inför den med vår historia icke närmare bekante, men vi ha icke i Sveriges hufvudstad någon offentlig staty af den store naturforskare, som på sin ålderdom med fullt skäl kunde tacka Gud, för det han låtit honom koxa in i sin hemliga rådkammare, den man, som mer än nägon annan gjort svenska folket kändt och äradt såsom ett kulturfolk och hvars namn är kändt och hedradt så långt civilisationen når. Sverige har i afseende på Linn6s minne stora försummelser och förbiseenden att försona. En bland de första och största var den, då man efter hans död lät alla Linn6s värderika och så mångfaldigt betydelsefulla samlingar säljas till London för en summa af 1000 guinger. Visserligen lät Gustaf III, som under tiden hemkommit från sin italienska resa, utsända en snällseglare, för att söka upphinna det fartyg, som förde till England dessa skatter, hvilket dock misslyckades och endast föranledde engelsmännen att slå en medalj till minne af den framgång de i detta hänseende hade rönt. På Wexiö gymnasii stora sal uppställdes visserligen år 1807 vid sekularfesten öfver Linns födelse en staty, liksom Upsala studentkår i den nya botaniska lärosalen derstädes uppställt en af Byström liuggen marmorbyst, hvilken aftäcktes den 12 Oktober 1829, hundrade årsdagen af den dag, då den fattige studenten, nedslagen af nöd och hopade motgångar, stod färdig att för alltid lemna universitetet, men räddades för detta och vetenskapen genom ett tillfälligt sam: manträffande med O. Celsius den äldre, Det torde dock icke kunna vara delade meningar derom, att LinnEs bild bör framstå i en offentlig ärestod i Sveriges hufvudstad, såsom ett uttryck af nationens tacksamhet och medvetande deraf, att hon bör räkna honom bland sina största och ädlaste heroer. Det vore rent af skymfigt att förutsätta annat, än att hvarje fosterlandets och den menskliga odlingens vän inom våra landamären skåll med glädje och beredvillighet vilja bidraga till detta verk. I stället för att sjelfva vidlyftigare orda om Linnås berättigande att intaga en af de allra främsta platserna i Svenska minnenas Pantheon, vilja vi blott citera följande lika sanna som vältaliga yttrande af en annan stor och snillrik svensk naturforskare, Carl Adolf Agardh: Länge har Linnes namn med utomordentlig vördnad genljudat i Europa. Få äro de, hvilka bland folkslagen, så benägna att böja sig för den politiska storheten, såsom han förskaffat äfven åt lärdomen en allmän hyllning — ännu färre de bland vetenskapsmän, som kunnat göra sin egen ära till sitt fäderneslands. Den vetenskap, åt hvars omskapande han egnade sin lefnad, var före Linn en ringa del af den menskliga bildningen, utan yttre glans, utan inre enhet,