Aftonbladet – 11 april 1872, sida 2

ej för den bortvarande squiren, utan för Jarvis egen skull. Sir Dene hade fattat sitt beslut att icke alls tala om de bedrägerier i penningaffärer, hvilka hade kommit till hans kännedom, genom samtalet med Otto — åtminstone icke förr än bröllopet var förbi. Men denna sak låg likväl tungt på hans sinne och det var honom ej möjligt att visa sig mer än nätt och jemnt höflig emot Jarvis och lady Lydia. Han fick ej sina angelägenheter uträttade tids nog i går för att resa då på qvällen; Han far i afton och kommer hem i morgon bittida, sade Jarvis. Mrs Arde hade nyss bref från honom. Ett bref så här dags på eftermiddagen! Hvad vill det säga? Det kom klockan tre. Postvagnen kom visst sent till Worcester och vägen derifrån och hit är mycket igensnöad. Det är således ingenting att hoppas — att han kan vara här till middagen? Nej, sir; det låter sig ej göra. Sir Dene vände sig bort och Jarvis gick. En lång stund derefter, sedan den gamle mannen slumrat en stund i sin ländstol vid elden vaknade han vid att en täck gestalt knäböjde framför honom. Det var mrs Letsom. Hon bar en ljusröd sidenklädning, rikt ornerad med spetsar, men hvarken blommor eller juveler fulländade den vackra toiletten. Hals och armar voro bara. Farfar, jag kommer med en bön, sade hon snmeksamt och slog sina vackra, hvita armar omkring honom. Ack, om jag fick den uppfylld. Hvad är det min lilla Lovisa? frågade han och böjde sig ned för att kyssa henne, Han tyckte rätt mycket om denna, sin sondotter om också ej så mycket, på långt när,