Aftonbladet – 10 april 1872, sida 2

som i lustig dans tumlade om hvarandra uppe i luften: En har inte haft ett regalt julföre på det år jag mins, men hej! nu blir det med besked. Detta var på fredagen. Allt sedan onsdagen hade snö fallit i så oerhörda massor, att vägarna voro nästan ofarbara. För Sam Pound, som endast betraktade snön som ett medel till snöbollkastande och synnerligen för nöjet att oförmodadt gifva en oskyldig individ en dugtig snöboll i ryggen, för honom var detta snöande en glad syn. Att svänga på grinden gick trögt, ty gångjernen voro äfven fulla af snö, som hindrade farten. Han steg ned på marken, kramade ihop en stor boll och slog den i häcken på andra gidan vägen. Sam var viss på att träffa fläck, då en snöboll var hans vapen. Halloh ! Detta utrop aflockades honom af förvåning. Just då Sam tänkte låta en ny boll följa efter den första, syntes ett snöberg — ty så såg det ut — långsamt framskrida på stora vägen som sträckte sig tvärs före Harrebellvägen strax bortom värdshuset. Sam Pound tog det märkliga fenomenet i ögonsigte så godt detta lät sig göra iskymningen och snöyran, och fann till slut att det måste vara forvagnen. Hå, allri: såg jag värre! ropade han. Den forvagnen har då inte gjort sig brågt! I den tiden voro forvagnar antagna i hela England och begagnades för att transportera fraktgods och passagerare från den ena staden till den andra, Den nu ifrågavarande vagnen plägade i dagningen hvar fredagsmorgon passera der förbi ty dylika fordon gingo dag och natt. De kunde icke anskaffa nattqvartet under resan, men fort: skredo, i sakta mak till resans slutpunkt. En distans för hvilken diligensen behöfde