Aftonbladet – 10 april 1872, sida 2

or, under hvilka den teoretiska examen vorde återgifvas åt institutet, gaf åt debaten en alldeles särskild färg och riktning. dr statsrådet hade nemligen sägt: men om ull rättvisa då skall tillämpas, så måste, i vändelse de inskränkningar, som år 1861 sattes för Carolinska institutet, nu skola ipphäfvas, äfven de band, som vid samma tillfälle pålades fakulteterna, lösas. Jag syftar på dessa senares utestängning från klinikerna i hufvudstaden -— en utestängning nemligen i den mening, att fakulteternas lärjungar icke få uppträda der såsom sådane, utan endast såsom institutets. Detta yttrande gaf, jemte hvad hr statsrådet i öfrigt i sammanhang dermed anförde, anledning till en sådan tolkning, som skulle det vara hr statsrådets mening att bryta sönder Carolinska institutet på det praktiska området, då det nu finge full frihet att verka på det teoretiska. Man antog allmänt mehingen vara att från institutet skilja de kliniker, vid hvilka alla medicine studerande fortfarande blefve ålagda att tjenstgöra, och att af dessa utbrutna kliniker bilda en särskild institution, möjligen under en gemenVR ee 20 sam styrelse från alla tre läroverken. Olämpligheten, ja orimligheten af en dylik åtgärd, som endast ansågs gå ut på att under alla förhållanden på något sätt kunna spränga institutet, och hvilken ej kunde grunda sig på något vetenskapens eller undervisningens tkraf, blefvol skarpt och klart framhållna af en mängd talare, och man visade huruledes vi genom en sådan åtgärd skulle erhålla ännu ett fjerde medicinskt läroverk vid sidan af de tre förutvarande, hvarigenom den sista villan blefve värre än den första eller såsom en artikelförfattare i tidskriften Samtiden uttrycker sig: Det vore att för biläggandet af en träta mellan två åstadkomma en tredje, som träter med, ett nog egendomligt sätt att slita tvister. För vår del kunna vi ej tro att statsrådet Wennerberg med sitt yttrande afsett en sådan lösning, hvilken ejl vore en lösning utan en alldeles onödig tillkrångling, och som om den komme i fråga till utförande säkerligen skulle möta oöfvervinnerliga praktiska svårigheter. De respektive sjukhusdirektionerna mäste härvidlag äfven tagas med i beräkningen. — Till alla med institutet förenade kliniker hafva universitetens elever för när varande fullkomligt fritt tillträde, det har endast fordrats, att de för tjenstgöringen vid dem skulle inskrifvas i Carolinska institutets matrikel. Säkerligen har statsrådet Wennerberg ej med sitt yttrande afsett något annat än att denna inskrifning hädanefter skulle upphöra, så att universitetets lärjungar endast behöfde inskrifva sig vid de respektive klinikerna och sålunda kunna fullgöra den dem ålagda tjenstgöringen, utan att blifva inregistrerade såsom institutets elever. För en sådan anordning skall säkerligen intet hinder möta från något håll. Uti vår uppfattning att detta varit hans mening styrkes vi så mycket mera, som han uttryckligen förklarade, det likställigheten läroverken emellan ej kunde afse lärarekrafter och materiel; detta skulle vara i ekonomiskt afseende orimligt och dessutom alldeles onödigt, och vi kunna tillägga att det skulle helt enkelt under alla förhållanden vara fullkomligt omöjligt, såvida man ej vil! tor det läroverk, som genom lokal förhållanden alltid skall få större ateriel, utfärda för ö 4 pad at för Ylenskapen och undervisningen wc Mera af detta material än nävt och semnt så mycket som finnes att tillgå och som användes vid det läroverk, der det är allra inskränktast, eller såvida man ej ville förordna, att sådana sjuka, hvarpå klinikerna i Upsala och Lund lida b ist, i massor skola öfverföras dit från Stockholm, likasom man förut verkligen förordnat att Upsala skall med institutet dela lika allt det material, som Stockholm lemnar för anatomisalen. Detta låter sig göra med lik, men med lefvande sjuka — omöjligt. Hvad som ytterligare ådagalägger riktigheten af vår uppfattning, är den omständigheten, att statsrådet Wennerberg framhöll det Carolinska institutets blifvande förhållande till Upsala och Lunds fakulteter skulle kunna jemföras med medicinska fakultetens i Berlin till fakulteterna i Tysklands mindre städer, och de stodo ju sig godt brodvid hvarandra huru olika utrustade de än voro, Vi tro sålunda att det vilkor hr statsrådet Wennerberg uppställde är af mycket likgiltig art, och att ingen unledning finnes att antaga, det han ej skulle vara beredd att gifva frågan den lösning, som inom representationen nu ånyo blifvit begärd och som han, att döma af hela hans anförande, synes anse både billig och rättvis; ja han förklarade ju att han alltifrån sitt tillträde till det vigtiga embete, han nu bekläder, ansett det vara en oriktighet, att det undervisningsverk, som eger de största resurserna och de flesta lärarekrafterna, skulle hållas ofullständigt och i viss mån overksamt, samt således icke få utveckla hela den rika kraft hvaraf det känner sig mäktigt. Riksdagen har väl ej ännu i sin helhet beslutit att till K. M:t ingå med en skrifvelse i samma syftning, som den af 1863; men att så skall ske, derom kan man väl ej hysa ringaste tvifvel. I Andra kammaren fattades beslutet derom med den öfverväldigande majoriteten af 123 röster mot 27, och de som talade för detta beslut voro i debatten så öfverlägsna dem som kämpade för den motsatta åsigten, att man väl sällan skall kunna finna ett motstycke till en dylik ojemnhet vid behandlingen af en fråga, som så länge varit en stridsfråga, och om hvilken så mycket blifvit förut taladt och skrifvet. Då Aftonbladet redan i korthet upptagit det mest anmärkningsvärda i denna intressanta debatt, vilja vi naturligtvis ej här på den ingå. Vi kunna dock ej neka oss att göra en sammanställning åf hamnen I på deå talare, som uppträdde åena och å EN RE er