Aftonbladet – 6 april 1872, sida 2

ler samtliga statens utgifter. Måste dettala medgifvas, så lärer deraf följa att det ärlå orden en sbevillning sig åtaga i 2 62,18 som rmåste anses betyda sstatsmedel anvisas s för att 3 skall ega inre sammanhang öclilö rätt kunna förstås. Vi våga hoppas att vi gifvit bättre skäl för vår tolkning af 23 59 och 62 reg.-formen och för den ledning de kunna lemna om rätta förståndet af det statens reglerande, som, enligt 69 reg.-formen, tillkommer riksdagen, än hr N. gifvit för sin, och erinra ytterligare endast att man i S2 58, 59, 62, 64 och 65 reg.formen, rätt lästa och med hvarandra sammanställda, förgäfves söker något stadgande, som strider emot 4 57 reg.-formen. Men om riktigheten af hr N:s åsigt om hvad med statens reglerande menas blir man, efter hr N:s påstående, fullt förvissad, då i 3 69 reg.-formen hänvisas till hvad i detta ämne i riksdagsordningen stadgas d. v. s. i denna grundlags 65 2; och enär i sistnämnde 4 endast talas om statsutgifter och bevillning, men icke om de ordinarie statsinkomsterna, så äro, menar hr N., dessa icke underkastade samfälld votering, utan för deras rubbande fordras begge kamrarnes och konungens bifall. Hela denna slutledning hvilar på att den åberopade hänvisningen i 69 S reg.-formen till riksdägsordningen är så vidsträckt att den omfattar jemväl det definitiva afgörandet. Men nu är den icke detta, utan det heter endäst gälle hvad angående behandlingen af utskottets afgifna förslag uti riksdagsordningen stadgas. Om åter behandlingen ej leder till sammänstämmande beslut inom riksdagens kamrar, då heter det i 69 reg.-formen uttryckligen: Patta kamrarne stridiga beslut, som ej varda sammanjemkade, skola kamrarne hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom riksdagens beslut.Frågor om statens reglerandes äro således underkastade l. gemensam votering; och då 22 62, 64 och 65 regeringsformen utvisa, att i statens! reglerande ingår riksdagens bestämmande öfver alla de medel, som erfordras för att motsvara statsverkets alla utgifter, således äfven öfver de ordinarie inkomsterna, måste ock statöns reglerande; af riksdagen om-: fatta beslut öfver dessa, så längt riksdagen öfver dem eger myndighet, d. v. s. öfver dem af skattenatur, enligt 4 57 regeringsformen, och öfver dem, hvilka bero af lagstiftande maktens beslut, ifråga om deras beräkning. Hr N: fullföljer slutligen på följande sätt: Riksförsamlingen har sjelf vid många tillfällen uttryckligen gillat denna grundsats om erforderligheten af konungens samtycke i detta fall, och när ett eller annat riksstånd uttalat en motsatt mening, samt dess taleman vägrat framställa proposition i den syftningen, har sådän vägran blifvit i grundlagseniig ordning åf konstitutioisutskottet godkänd. Se t. ex. samma utskotts memorial den 18 Maj 1829; n:r 27 och den 14 Maj 1834, nr 5 Tvisted i detta ämne torde alltså få anses längesedan afslutad. Det är en ofta gjord iakttagelse; att ett är att vinna en seger, ett ännat att förstå att begagna segern och draga frukter af densamma; Svenska folket vann genom 1809 års författning en seger öfver enväldet, som än en gång lyckats lägga sin tunga hand öfver stat och folk, då, som förr, med den verkan att föra land och folk till branten af undergång. Men den svenska riksdagen förmådde tyvärr ej att i allt begagna segern; som vederborty, tvärtom lyckades man att, på sidan om lagen, få spridda statsrättsläror, som föga med grundlagen öfverensstämde, Vi påminna blott om det kända förhållande, att man lyckades få trodt och antaget, det riksdagen ej egde rätt att, utan könungens bifall, indraga ett på ordinarie stat en gång. uppfördt. anslag: Först för få år sedan skingrades den villan och grundlagen kom i detta afseende till sin rätt. Oelr detta är sättet för afslutande af grundlagstvister. Emellertid har det sin märkvärdighet, som ej må förbigås, att hr Naumann, ledamoten af konungens högsta domstol, i denna fråga, på grund deraf att i några särskilda fall en annan lagtolkning, än den nwifrågasatta, varit antagen, förklarar att tvisten i detta ämne torde alltså få anses: längesedan afslutad, Är det således efter dylika grunder. lag skipas och konungsdom dömes i vårt land? Gällahär verkligen förra tiders tillämpning af lag, förut erkända tolkningar och de bestämmande myndigheternas en eller flere gånger förr i likartade fall uttalade meningar, såsom något rättesnöre vid tydning at lag? Går ej genom hela vårt land en dof klagan att man ej mera vet hvad: lag är iSverige; att förr erkända lagtolkningar öfverändakastas genom nya beslut, att hvad den ena-domen stadgar som riktig lagtolkning, förkastas i en annan, kanske samma dag och också den å konungens vägnar utfärdade dom? Att Klagan finnes lärer ej ens hr N. söka bestrida, om anledningarne inskränka vi oss att hänvisa till hvad hans egen tidskrift rörande lagskipningsfall gett vid handen. Så emellertid tillämpås lag, då det gäller att döma folket. Men gäller det. folkets rättigheter gent emot regeringsmakten, då heter det: precedensfall finnas, tvisten är alltså afslutad! Ännu dock kanske ej. Vi hafva nu genomgått hr N:s alla punkter... Det var oförtydbara, positiva bestämmelser i gällande grundlag han lofvade, hvilka skulle visa att, i strid mot livad 2 57 regeringsformen stadgar, riksdagen allena : ej skulle ega att borttaga, minska eller förändra. någon af de ordinarie skatterna utan konungens bifall. Vi lemna åt den granskande läsaren att döma oms lrN. gittat fullgöra sitt åtagände. För vår del äro vi fe mfr —— AD AS La bu