Aftonbladet – 5 april 1872, sida 3

neri, utan helt enkelt för att förvissa sig om mr Pale var inne. Ja, der satt den gamle mannen; skenet från en lampa föll klart på hans gråa hår. Och vid samma lilla, runda bord satt en annan man, till hvilken Ötto ovilkorligt vände sina blickar, — kapten Jarvis Clanwaring! Det är fara värdt, att mr Otto Clanwaring svor till i förargelsen. Det var långt ifrån hans afsigt, att på något sätt blanda sig i broderns affärer; han önskade tvärtom, att hålla sig skild ifrån dem, så mycket som möjligt, och det vissa var att det ej ens fallit honom in, att Jarvis kunde välja en så sen timme till sitt besök hos mr Pale. Otto började ånyo tänka, att han ändå torde ha gjort promenaden förgäfves. Om jag kunde tro att hans affär snart vore afgjord, skulle jag dröja på någon gata här i närheten och komma tillbaka sedan han gått, mumlade Otto för sig sjelf. Det vore ej bra, om han fick se mig; misstänksam som Jarvis alltid varit, skulle han bara tro att jag hade kommit hit för att spionera på honom, Jag kan just undra om han stannar länge? Alltjemat utan afsigt att utforska deras affär, utan blott för att måhända vinna någon upplysning om besöket snart skulle vara slutadt, såg Otto åter in i rummet. De sutto på sidan om bordet, hvilket stud så nära fönstret att Otto nästan tyckte sig vara tredje person i sällskapet, så tydligt såg han allt. Han spratt häftigt till — en rörelse af naturlig öfverraskning, ja bestörtning. Mr Pale lyfte upp ett föremål från bordet, så att skenet af lampen föll derpå. Då han sakta rörde detta föremål af och an, var det liksom en flod af ljus strömmade fram. Otto kände fullkomligt väl igen juvelskrinet