Aftonbladet – 2 april 1872, sida 2

Jag har bedit sjelf, sade qvinnan och tillslöt åter sina ögon, men hennes svaga fingrar fasthöllo ifrigt den kraftfulla handen. Hör på mig,, sade Mary Barber, hvars tankar i denna stund åter gingo till den för mänga år sedan inträffade hemska händelsen, hvaröfver fortfarande ett dunkel hvilade. Hör på mig! Har ni inte ett ord att säga om min gamle husbondes död? Mrs Black öppnade åter ögonen och stirrade på henne, utan att synas förstå hvad hon menade. Det var tydligt, att hennes tankeförmåga började fördunklas. Min stackars gamle husbonde, Robert Owen, menar jag. Hade ni er aldrig något med visshet bekant om hans död? Nu fattade qvinnan hvarom det var fråga. Med ett uttryck af fasa, som man knappt hade väntat att finna i det halft stelnade ansigtet, grep hon med båda sina händer fast i Mary Barber. Jag har lefvat i en dödlig fruktan för att få se honom, svarade hon med flämtande röst. Jag har inte på alla dessa åren vågat mig ut sedan det mörknat. Ja — men blef han mördad? Jag vet inte. Jag fick aldrig veta hur det var. OQO, det har varit ett sorgefullt lif som jag fört — under fruktan för ett — fruktan för ett annat och ändå inte viss på något. Jag är så nöjd att det är slutadt. Hvem djefvulen är det som kacklar der uppe? skrek Black i detsamma med en röst som ingalunda vitnade om att han kände sig väl till mods. Det är jag, Black, sade Mary Barber med mycken bestämdhet, i det hon gick fram till öfversta trappsteget. Jag har kommit hit för att se om något kan göras för er hustru. Tåg upp hit en tår vin, om nihar något hemma, och litet friskt vatten.