Aftonbladet – 30 mars 1872, sida 7

tas och konseqvent måste omfattas af dem som i religiöst hänseende stå på den kyrk. liga ortodoxiens ståndpunkt. Hvad som här. I vid genast faller i ögonen är den motsats, i I hvilken dessa åsigter stå till vår tids frihetsYloch humanitetssträfvanden. Med det ortoIdoxa uppfattningssättet af förhållandet melHllan Gud och menniskan — ett förhållande I lat oändligt godtycke å ena sidan, oändligt YI kryperi å den andra — förlikar sig icke er Ikännandet af några oförytterliga menskliga I Irättigheter. Medläran om menniskonaturens totala förderf förlikar sig icke idken om l vare sig individers eller folks förmåga af tsjelfstyrelse. Statens styrelse anses på denna Iståndpunkt icke som en mensklig inrättning Jutan som en gudomlig. Uti de skarpt utj präglade olikheterna så väl i yttre lefnadsI vilkor som i tillfällen till andlig utveckling ISer man icke en följd af brister isamhällets organisation, hvilka man måste sträfva att på förnuftigt sätt afhjelpa, utan en försyInens anordning, som man med resignation j måste underkasta sig, I de lidanden, som härröra af dessa sociala missförhållanden Iser man icke en sporre till att arbeta på Ideras häfvande utan en nödvändig följd af Iden i menniskonaturen inneboende synden, Ihvadan det skulle vara ett slags uppror mot Iförsynen att vilja borttaga dem. I analogi med föreställningen om Guds hämnande Irättvisa uppfattas äfven statens straff såIsom hämnd. Likasom man förvexlar en viss historiskt gifven religionsform med religionen sjelf, så ser man i de historiskt gifna samhällsförhållandena ett adeqvat uttryck af lagarne för allt menskligt samhälle. Sådan är i grunden den ortodoxa samhällsläran, om hon än i våra dagar sällan framställes i hela sin skärpa utan oftast i en något förmildrad form, Då hela denna uppfattning gör anspråk på att vara en kristlig, kan det icke vara utan intresse att undersöka, i hvilket förhållande hon står till den ursprungliga kristendomen, Kristi kristendom, Om man fördomsfritt betraktar denna, sådan den möter oss i evangelierna, tro vi, att man utan svårighet skall finna, att vår tids kristliga samhällslära har ingenting gemensamt med densamma. Jesus förkastade obetingadt vedergällningsteorien, förkastade alla på yttre företräden grundade åtskilnader mellan menniskorna och proklamerade djerft id6en om ett allmänt broderskap såsom grundval för ett nytt samhälle, det messianska riket eller Guds rike. Dessa grundsatser bibehöllo sig en tid bortåt inom den kristna församlingen. Men i den mån en ensidigt asketisk riktning gjorde sig gällande undanträngdes småningom ideen om ett Gudsrike på jorden. Kristendomens ideal förlades till ett annat lif. Kyrkan började alltmera att predika resignation såsom den högsta dygden. Med denna modifikation kunde den nya religionen lätt blifva ett ganska brukbart verktyg för despotismen. Detta visade sig genast så snart det romerska rikets befolkning i massa började omfatta henne. En kompromiss ingicks nu mellan kristendomen och det hedniska samhället, Detta samhälle kristnades sådant det var med alla dess orättvisor. Sedan dess har kyrkan vanligen variten trogen bundsförvandt åt statens despotism. Hon har oftast stått på förtryckarnes sida mot de förtryckta, på maktens mot friheten. Den herrskande kyrkan har i sjelfva verket varit det största hindret för mensklighetens framåtskridande i socialt och politiskt hänseende så väl som !: i religiöst. Urkristendomens demokratiska . id6er fortlefde emellertid hos åtskilliga kättare och svärmiska sekter under medeltiden samt under och närmast efter reformationstiden. De utvecklades sedermera genom det adertonde århundradets kristendomsfiendtliga filosofi, som banade väg för revolutio-. nen. Den nyaste tidens sträfvanden för folkupplysningen, för förbättrandet af arbetsklassens ekonomiska vilkor, för paupe rismens utrotande, för dödsstraffets borttagande, för slafveriets och krigets afskaffande — alla dessa yttringar af praktisk kristendom ha hufvudsakligen utgått från sådana som varit främmande för den statskyrkliga kristendomen, hvilkens anhängare städse stämplat dessa sträfvanden såsom falsk filantropi, materialism m, m. Renan säger derföre med skäl, att i våra dagar Jesus icke har några mer äkta fortsättare af sitt verk än de, som synas förkasta honom, samt hänvisar i sammanhang härmed på det inre samband i hvilket vår tids sträfvanden att reformera samhället stå med den ursprungliga kristendomen. De äro, säger han, en af grenarne på det väldiga träd der alla framtidstankar gro, och hvars stam, hvars rot Guds rike i evighet skall vara. Flere tecken synas häntyda på, att den tid närmar sig då dessa fribetsoch bumanitetssträfvanden åter skola komma att vara förenade med en medveten tro på Gud, då Kristi religion, frigjord från dogmskräpet, förnyad och föryngrad, icke mera skall vara en hämsko på framåtskridandet, utan den starkaste drifkraft för detsamma, då det icke mera skall anses för ett kännetecken på religiositet att nedsätta menniskonatun ren, utan tvärtom att förlita sig på de kraf-g ter Bom äro nedlagda i densamma. I vår s id skulle framförallt behöfvas folkskrifter h kom ginge i denna riktning, icke sådana som blott lofprisa allt bestående och insvepa lessa loford I en massa af gudsnådligt pjoljä er, hh tm 0 rt mt I ot tv rt RR MM (SE t el Annu en gång hr von Scheele och å utdrifvandet af djeflar, LET. NAT ned ar n Teologisk Tidskrift egnar i sitt senaste !