Aftonbladet – 28 mars 1872, sida 3

inrade sig allt det obehag, som Tom under den sista tiden vid Beechhurst Dene hade framkallat. Hon tillade att sir Dene icke kunde tåla att se Toms bref, hvilket bäst visade sig deraf att han plägade kasta dem ouppbrutna i elden. Derför gaf hon Tom det vänliga rådet att upphöra med att skrifya. Sedan mylady numera sjelf förvarade nyckeln till postväskan och öppnade henne vid ankomsten, var det ingen konst för henne att undanhålla de bref, som hon fann för godt. Äfven till mr Arde hade Pom Clanwaring skrifvit ännu en gång, sedan han varit två veckor i Irland, för att tacka squiren för hans frikostiga gåfva, samt lemna de upplysningar kan kunde om sin nya plats. Hvad gjorde då squiren vid erhållandet af detta bref? Han blef ursinnig af vrede, ryckte till sig ett pappersblad, skref några rader, hvari han i skarpa ordalag förebrådde Tom hans oförskämdhet att skrifva till honom, undanbad sig vidare bref, lade in det han erhållit oöppnådt och återsände det obetaldt till Irland. Af alla blef således Tom hårdt och orättvist behandlad. Nu gick allt för en tid kapten Jarvis väl i händerna. Han var åter. vid kassa — tillsvidare — och den gladaste bland de glada. Det kunde ej förnekas att Jarvis Clanwaring var, en rätt vacker karl, och han blef i hast mycket firad på orten. Den berättelse, som lady Lydia varit mån om att utsprida, nemligen att hennes son Jarvis skulle få ärfva nästan all sir Denes egendom, som icke var fideikomiss, spred sig hastigt, och menniskor började anse Jarvis vara rik. Mödrar voro ofantligt artiga emot honom och döttrarne längtade efter en blick af honom; , han var eftersökt och beundrad på hela orten, men sjelf hade Jarvis endast ögon och öron för May Arde; henne voro hans ömma ord, hans ljufvaste leende, hans halfqväfda suckar egnade. Mrs Arde gynnade honom vida mer än squiren gjorde det. Godt utseende, god familj och fläckfritt anseende — man visste ej annat — voro