Aftonbladet – 27 mars 1872, sida 3

DANMARE. Landsthinget tog, såsom genom telegra fen blifvit bekant, i fredags med en plura litet af 3 röster tre lagförslag af daga — bränvinsskatten, skeppsoch byggnadsafgif. ten, hvilka voro ämnade att begynna en re. form i hela det danska skatteväsendet och skulle nästa år ha efterföljts af en revision af tulltaxan. Frågan, hvarför landsthinget gjorde detta, hvarför det mer än folkethinget — der för öfrigt motståndet äfven var mycket starkt — höll på de gamla förhållandena, förspillde regeringens ansträngningar och en del af riksdagens arbete, samt lät denna session bli ovanligt ofruktbär, då konkurslagen är det enda större lagförslag förutom finanslagen, som passerat skärselden, besvarar tidningen Fseedrelandet mycket utförligt; men vi vilja här åtnöja oss att i största korthet anföra de hufvudsakliga skäl, som tidningen anser ha afgjort de tre lagarnes öde. Följden af denna utgång blir utan tvifvel, att finansministern kommer att afgå och att hela ministerens ställning blir högst osäker. Först och främst rönte en förändring af bränvinsskattens utgörande, dess rättvisare fördelning, så att den utginge efter tillverkningens qvantitet i stället för efter pannerymd, och på samma gång förhöjdes något, starkt motstånd från de skattandes, d. v. s. bränvinsbrännarnes, sida. Lika segt, om också mindre hetsigt, var motståndet äfven af en del förbrukare. En mycket stor del af den danska allmogen är för litet upplyst och har alltför mycket fastnat i vanans träldom, för att icke vilja begagna den politiska frihet, den fått, till att motsätta sig all betydlig förhöjning af bränvinsskatten, till och med om man i vederlag derför gjorde lika betydliga nedsättningar i andra afgifter. Redan en enda skillings påökning på hvarje pot bränvin — och blott härom var nu fråga — var för många af riksdagens medlemmar af allmogen, och säkerligen för många flere utanför densamma, alldeles outhärdlig. Det vore en orättvisa mot den arbetande klassen, hette det. Emellertid skulle detta motstånd icke ha medfört de tre lagförslagens fall och derigenom tills vidare förhindrat skattereformerna; äfven en annan motståndskraft var med i spelet, icke större till antalet, men tillräcklig att komplettera detta, icke uppenbart, utan hemligt, men likväl tydligt. Den nuvarande regeringen har begått en förmäten handling, som i visst folks ögon är jemförlig med ett angrepp mot altarets helgd och tronens höghet; hon har tillåtit inrikesministern attinlemna en lag om några få och små ändringar i fäste-lagstiftningen, åsyftande dels att förebygga missbruk, dels att uppmuntra till frivillig försäljning. Detta lagförslag var mycket oskyldigt och skulle säkerligen blott ha medfört små och långsamma verkningar; men det gällde ju den stora, väldiga principfrågan: om icke fästelagstiftningen är lika oantastlig på sin tid kongeloven var. Emellertid insåg landsthingets majoritet nödvändigheten af att en gång för alla häfda fästelagstiftningens likställighet med all annan lagstiftning, och lagförslaget blef oförändradt antaget samt har utkommit med kongl. sanktion. Häri ligger den graf, hvari både inkomstskatten och bränvinsskatten blifvit nedmyllade! En måste dö för folket. Inrikesministern hade redan fått sin beskärda del, och nu måste den oskyldige finansministern falla, och han föll. Förhandlingen i landsthinget i fredags var blott ett efterspel, hvarvid det torde ha varit möjligt att förmå finansministern att stanna qvar, ifall man såsom ett uttryck af personligt förtroende hade voterat de tre skattelagarne åt honom; men godsegarne försmådde icke alliansen med bränvinet, och skattelagarne föllo och med dem finansministern.