Aftonbladet – 25 mars 1872, sida 2

kommit till ett något annorlunda resultat än förut. Squire Arde, jag tror att han såg min gamle husbonde, eller åtminstone inbillade sig, att han gjorde det; ty — Hur: kan ni prata sådana dårskaper, Mary ? afbröt mr Arde hvad hon ämnade säga. Jag trodde att dessa oförnuftiga sqvallerhistorier länge sedan hade tystnat. Så trodde jag med, svarade Mary. Barber, utan att låta det häftiga afbrottet gå sig till sinnes; men det vill synas, liksom vi hafva misstagit oss. Hvad som kunnat förmå honom att ånyo stiga ur sin graf — om han har. gjort det — kan jag ej veta, men hvad jag vet, är att Randy Blacks skrämsel sista lördags afton var sann, och jag för min del tror ej att den kunde varit framkallad af något annat än hvad han sjelf sade. Skrämgel för öfvernaturliga ting är helt annorhunda än hågon annan rädsla, ja äfven fruktan för förföljelse. Hade en så dan oro kommit Black att springa, så inte hade han varit likblek, inte hade tänderna skallrat i munnen, inte hade kallsvett brutit fram på hans ansigte. Han skulle dessutom smugit sig tyst fram och knappt vågat sätta sin fot på marken, om han fruktat att vara förföljd, men nu köm han stampande och flämtande, ja ganska högljudd:och bul lersam. Hon tystnade och började ånyo med stor ifver gnida bordet, liksom till bekräftelse af hvad hon sagt. Squire Arde stod fundersam, med djupa veck i sin panna.. Hon lade bort tygstycket och återtog: Randy Black skulle inte mera föregifvit sig vara så rädd, om han ej varit det, än han hade velat erkänna sig vara tjufven. En sådan der skrämsel skäms en karl för att erkänna och han gör det aldrig, om