Aftonbladet – 20 mars 1872, sida 2

ikets stat. Vid franska nationalförsamlingens samnanträde den 15 dennes, då Grevy, som en id varit sjuk, åter förde ordet, började den ulmänna debatten om budgeten, för vilken vi efter Times korrespondent här rilja i korthet redogöra. Feray förordade sparsamhet och yrkade ett skyndsamt framäggande af budgeten för år 1873 i dess helet. Germain fordrade en förenkling af den inanciella administrationen genom undan: vödjande af alla dyra omvägar och yrkade on reform af förhållandena mellan regerinsen och banken och en reduktion af räntan på lån af banken till staten. Randot förlömde de dryga utgifter, som voro föreslagna i budgeten. Han klagade öfver ute lemnandet af flere väsentliga detaljer af utgifterna och bekämpade den nya, dryga beskattning, som stäldes i utsigt. Han förklarade, att han ämnade successivt framställa flere amendementer, hyilka skulle åstadkomma en total besparing af 230,000,000 franes och reducera budgeten till samma siffra som för-år 1860. Thiers svarade med att fråga, på hvad sätt det var möjligt att tillämpa dessa idger om reduktion, och förklarade, att de i budgeten föreslägna dryga utgifterna icke kunde reduceras. De voro icke ett verk af den närvarande regeringen, utan ett ärf af den föregående regimen. Den enda tillökning Som skett vär i krigsbudgeten. Regeringen önskade icke krig; men tillökningen var en följd af nödvändigheten att återställa den under kriget med Tyskland uttömda krigsmaterielen, att befästa gränsen, att återställa fästningsverken: Omkring Paris och att skapa en armå söm icke är blott ett sken. Han försvarade uppgörelsen mellan regeringen och barken. Randot svarade Thiers med att specificera de reduktioner han ville föreslå, i synnerhet er på 120,000,000 francs i krigsbudgeten och indragandet af ministerierna för åkerbruk och allmänna arbeten; : Vid samma sammahträde yrkade Ohesinelong under högerns bifall, att diskuterandet af petitionerna till förmån för påfven skulle ställas: på. dagordningen för följande dag. Han förklarade, att det var ett omöjligt och ovärdigt förfaringssätt att ständigt uppskjuta denna fråga. Enligt hvad det påstås kommer diskussionen af Lefrancs lagförslag mot pressen att uppskjutas-till-efter påskhelgdagarne, daktadt det af Grivart uppsatta utskottsbetänkandet:redancden 15: denmes utdelades till nationalförsamlingens-medlemmar; Det berättas i militära kretsar, att krigsministern general Cissey kommer att begära en kredit af 200,000,000 francs för befästningsarbeten, af hvilken summa hälften skall användas till uppförandet af tjugu forter omkring Paris och återstoden till att befästa gränsen mellan Longwy och Belfort, sedan preussarne utrymt landet. De senare äro nu ifrigt sysselsatta med anläggandet af befästningar mellan Metz och Strasbourg. Enligt en officiel uppsats hafva de franska krigsrätterna från den 3 till den 9 dennes afkunnat 394 domar. Hela antalet af sådana utgör nu 5624, hvarjemte 20,410 personer hafva blifvit försatta i frihet. Mången har säkert ännu bevarat i lifligt minne hvilket uppseende det väckte, då general Cremer strax efter revolutionen den 18 Mars visade sig i Paris, der han helsades med jubel af pöbeln och mottogs som en vän af de män, som rege. rade i Hötel de ville, De kommunistiska tidnisgarna meddelade, att hän blifvit ut nämnd till. general en chef öfver armån i Paris, och man trodde så mycket hellre, att här förelåg ett nytt exempel på affall. som Cremer var känd som röd republikan. Några påstodo visserligen, att, han blott begitvit sig till Hötel de ville för att rädda general Chanzy, som hade fallit i centralkomitens händer; men man ville icke riktigt tro härpå, icke ens sedan han återlemnat Paris och oantastad uppehållit sig i Versailles, enär man var benägen att antaga, att han blott dragit sig tillbaka derföre att han icke ville gå in på de vilkor, som kommunens ledare hade förelagt honom. Visst är emellertid, att hela hans beteende vid detta tillfälle hade ådragit honom starka misstankar. hvilka ytterligare ökades genom hans fiendtliga och -hånfulla uppträdande mot regeringen i Versailles, då denna vägrade att erkänna hans generalstitel. Genom de från intet håll motsatta förklaringar, som Cremer afgifvit inför den parlamentariska undersökningskommissionen, har han emellertid ren tvått sig från denna misstanke och de ha derjemte ett allmänt intresse med afseende på bedömandet af revolutionen, dels derför att ee