Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 3

MOR AA TR ng At eg OSP KE SR KV TORV ME OD MG BUT RA hade man visserligen fått höra talas om den stora varsamheten, som borde iakttagas, samt att hr kansleren ansett sig böra stanna vid endast några allmänna betraktelser, hvilka kunde vara af stort intresse möjligtvis i och för sig, men i afseende på sjelfva frågan, så — tycktes Första kammaren just icke vilja bidraga till lösning af hvad som redan nu dock kan anses fullkomligt utredt i princip. Den stora och betydelsefulla medicinska undervisningsanstalten i Stockholm fann egentligen icke någon annan försvarare än generaldirektör Berlin, hvilken var den ende som yrkade, att det må medgifvas nämnde anstalt examensrätt i medicine kandidatexamen, en åsigt som åtminstone ttanför kammaren icke har några motståndare och som ej ens den stora varsamheten borde finna särdeles vådlig. Man gick något snopen från Första kammarens läktare den gången. Men det var! väl icke så mycket kammarens, som ej mer en alltför sangvinisk allmänhets. Att Andra kammarens tillfälliga utskotts betänkande hänsköts till ett af Första kammären tillsatt likadant utskott, tröstade några laf våra sangvinister. Låtom oss tills vidare ställa oss på deras sida. Det andra och alldeles ofantligt mycket l intressantare föremålet för kamrarnes behandling i den förflutna veckan skulle vara konstitutionsutskottets memorial eller det s. k. dechargebetänkandet. Vi lefva i ett konstitutionelt samhälle och derför måste vi naturligtvis intressera oss för konstitutionella frågor eller åtminstone för konstitutionsutskottets memorialer. Efterfrågan på biljetter var också mycket stor, i synnerhet TT till Andra kammarens läktare, ty det var i den kammaren, som det egentligen intressanta skulle försiggå. Unga herrar, hvilka umgås i familjer, hade funnit ett lämpligt tillfälle att visa sig artiga mot värdinnan b och hennes döttrar. Att bjuda på teatern Ikan visst vara ganska artigt, i synnerhet om det gäller Allt för fosterlandet, till loch med om det stannar vid Fromma önskningar, men de kungliga teatrarnes biljettI priser äro deremot icke riktigt artiga mot de unga herrarnes portemonnaier. Leufstedt, Nyström och Dagdrifvaren äro, det måste Iman medgifva, ej rätt comme il faut. Nerkingarne har man naturligtvis sett. Hvad I kan då vara mera passande, på en gång intressant och föga kostsamt, än att bjuda på ett par, tre biljetter till första raden i Andra kammaren. Följer man sjelf med, blir det ömsesidiga nöjet så mycket större. Man infinner sig redan klockan nio på morgonen i familjen, blir bjuden på en liten, ganska välkommen kaffefrukost, spar in den vanliga morgonutgiften hos Lagergrens och får ett alldeles utmärkt tillfälle att säga några vackra ord till fröken Thekla. Innan klockan slagit tio i Riddarholmstornet, sitter man ganska förmånligt placerad, mellan Thekla och hennes mamma, på första raden i Andra kammaren och pekar ut de vigtigaste riksdagsmännen, allt efter som de göra sitt inträde i salen. Ni känner då alla de der herrarne? säger den äldre damen, och det ligger nästan ett uttryck af beundran i hennes röst. Naturligtvis, svarar ni och småler, hvarefter ni passar på tillfälle och låter höra huru väl ni äfven känner ej blott kundrasjuan, utan äfven hundrasexan, just de begge paragraferna i regeringsformen, på hvilka ni kuggades i Upsala och som sedan aldrig gått ur edert minne. Ni kan eder grundlag, ni, småmyser fröken Thekla, En liten bugning, så godt trängseln tilllåter, och ett tacksamt ögonkast är edert svar, fullkomligt comme il faut. Hur kommer det att gå med ministeren i dag? frågar Theklas mamma. Ni rycker på axlarne och ser betänksam ut samt visar på hr Key, som tager hr Rydberg under armarne, under armen, vilja vi säga, och drager af med honom. Är det han som skall görat? frågar frun vidare. Vet ni icke det? genmäler ni, men sedan iakttager ni en stunds tystnad och ser vigtig ut. Det måste blifva mycket intressant... ah, der är erkebiskopen. Han ser också intressant ut, Nu börjar det väl. Men hvar är de anklagades bänk ? Hvad befalls? De anklagades bänk! Ja, hvar sitter general Ahbelin? Tst, nu har klubban fallit. Den der store mannen, det är civilministern, skall nu tala. Läktaren är i andaktsfull tystnad. Endast då och då vågar man sig på en liten hviskning. Hvad sade civilministern? Han bad dem slå till, tror jag. Ja, han ansåg sig böra citera en annan stor mans yttrande. Intresset stegras, då ministern talar om sina sömnlösa nätter. Fru Pettersson klagar öfver precis detsamma, säger den äldre damen vid eder sida. Hon, stackars menniska, får sitta uppe och sy nätterna i ända, och likväl vill värden låta henne flytta. Efter civilministern kommer professor Ribbing, intressant som alltid, men något knapphändig denna gång. Sedan hör man hr Key, hr den och den och alla de andra. Men när börjas det riktigt? frågar fröken Thekla, och det ser nästan ut som hon hade lust att förvrida sin lilla vackra mun till en ful gäspning, Ni försöker förklara att det riktiga just nu är i farten, men det tyckes hvarken fröken Thekla eller hennes mamma sätta tro till. De sträfva dock med att hålla sig vakna, men fråga då och då, om icke Abelin skall snart ledas fram, När grefve Posse stiger upp, qvickna de åter till, och det vakna tillständet fortfar under det friherre Gripenstedt talar, men innan hr Ehrenborg hunnit med hälften af sin föreläsning, hafva ej blott edra grannar, utan större delen af första raden fallit i en ljuf slummer. När talmannen slog klubban i bordet, vaknade hela sällskapet. Hur gick det med den stackars Abelin? fråga damerna. Hans öde kommer att afgöras i efter: middag., säger ni, och jag skall nu förVM MM Am Fv As a st af