Aftonbladet – 19 mars 1872, sida 3

Tyska bankspekulationer på Sverige Med anledning af vår notis i gårdags bladet under ofvanstående rubrik har plats blifvit begärd i bladet för följande uppsats Till Redaktionen af Aftonbladet! I Aftonbladet för i går lästes en notis angå ende förmodade sträfvanden att upprätta en tysksvensk bank i Stockholm, och det synes tydligt att notisens författare icke med särdeles välvilja ser ett sådant företag komma till stånd. Insändaren af dessa rader vet icke om dylika sträfvanden äro för handen; men gentemot det notoriska motstånd, som för några månader sedan visade sig mot de försök, hvilka då, som bekant, blefvo gjorda i samma riktning, torde det måhända icke vara ur vägen att framställa offentligt ett par anmärkningar från en alldeles opartisk och objektiv 3 ap kt. I fal det finnes något kosmopolitiskt i verlden, så är det penningen, och i fall någon kosmoprlitism är berättigad, så är det penningens. et är fullkomligt likgiltigt om man afhjelper ett behof med penningar tagna från det ena eller andra landet, under förutsättning af att de vilkor, på hvilka penningarne anskaffas, äro gynsamma. Detta torde väl vara en obestridlig sanning. En annan fråga är, huruvida ett behof deraf, här kan sägas förefinnas. Hela verlden talar och alla tidningar skrifva om den förträffliga penningställningen här i landet; det är ett tema, som nu varieras i alla möjliga tonarter och man lefver i detta afseende -in dulci jubilo och är ganska obekymrad för morgondagen. Men denna dag kan icke uteblifva och ingen vet huru den kommer att se ut. Vi hafva dess värre intet himlabrefpå att få ännu en följd af goda år; men hvad som deremot är visst, det är, att vi bete oss här i landet, som om vi hade ett sådant bref. Det ena aktieföretaget uppstår efter det andra, det ena större än det andra, och i dessa företag engageras. så stora summor, att man, om man icke vill tillsluta ögonen, måste fråga sig sjelf: -hvad månde väl slutet blifva? Vi tänka visst icke på att tadla företagsamheten, och vi helsa med glädje ett allvarligt sträfvande; som: gör sig gällande för att bringa vårt lands naturliga hjelpkällor till den största möjliga utveckling; men om en sak måste man väl blifva ense och det är den, att vi med den plötsliga höjning, i en efter våra förhållanden verkligen kolossal skala, som vår verksamhet tager i alla riktningar, icke äro befriade från faran af en reaktion, för hvars inträffande tidpunkten, som sagdt, icke kan förutses, men som endast kan uteblifva om -lyckan är bättre än förståndet-. Man synes i verige glömma att företagsamheten bör stå i förhållande till de medel, man har att verka med; men detta förhållande jakttages icke här, trots allt hvad optimister eller folk med rik fantasi kunna säga derom — trots all motsägelse är detta dock en indisputabel sanning, Borde vi då icke med glädje helsa ett försök, som vill bringa penningar in i landet? Huru många af dem, som nu synas hafva glömt de dåliga åren, hafva icke under desamma önskat att utlandet ville sända några millioner hit? Och kan det icke vara oss fullkomligt likgiltigt, om essa millioner äro tyska, franska, danska eller inesiska? De politiska sympatierna kunna dock väl aldrig föra till en sådan inskränkt uppfattning att man besvarar denna fråga med nej. Resumerar insändaren hvad kan här har utkommer kan till det resultat, att da intet behof af främmande penningar för ögonblicket finnes, så kan detta behof icke uteblifva, och att man derför -bör glädja sig åt ett sträfvande, som går ut på att skaffa dem nu. Väntar man till dåliga tider komma, så kan man vara fullkomligt säker på, att man icke får dessa penningar. Det är den gamla historien om den kloke Josef, som byggde kornbodar i de de sju feta åren för att hafva något att tära af i de sju magra. Det är helt naturligt att härvarande banker icke med nöje se en konkurrent med stora medel uppstå. Det är en så naturlig instinkt, som drifver dem till motstånd, att mean måste tillifva dem, i stället för att polemisera med dem. vi skola hellre i all korthet polemisera med notisförfattarens i Aftonbladet slutord. Han talar om aktiejobberi, om skada för Sveriges kredit i fall det svenska namnet inblandas i dylika affärer och om aktieegarnes eventuella gäckade förhoppningars. Det är mycket vackert sagdt allt detta — skada blott att det finnesså litet hållbart deri. Notisförfattaren borde veta att aktiejobberii vissa fall icke i verk