Aftonbladet – 18 mars 1872, sida 2

ntal när, utgöres af karlar under 25 år. )å på detta sätt en del af beväringen förandlas till fullt utbildade stamsoldater, vore et märkvärdigt, om deraf skulle kunna ölja någon skada för landet. Tal, för sin el trodde tvärtom, att en regeringshandng, som befästar praxis i detta hänseende, låste anses vara till landets verkliga gagn ch nytta. Hr Uhr, som försvarade det steg utskottagit, instämde till alla delar med hr ey. Hr Åstrand var öfvertygad, att det ifråga arande regeringsbeslutet vore för rustoch otehållarne icke allenast nyttigt, utan rent f nödvändigt för rikets sannskyldiga nytta, y klart vore, att ju yngre soldaten är, då an antages, desto längre kan han stå qvar ledet, hvaraf åter följer, att de täta omytena med alla deras obehag och omkostader kunna under för öfrigt normala förållanden undvikas. En annan fördel af rerytålderns sättande under 25 år vore den, tt det derigenom blir för ett större antal oldater möjligt att vinna inträde i undervefälsskolorna, der ingen mottages, som öfrerskridit 30 års ålder. Hvad det föreiligvande utlåtandet anginge, kunde tal. icke unnat än på det högsta ogilla detsamma licasom han ock ansåg det vara kammaren värdigt att utfara i klander mot general Abelins åtgärder såsom regeringsledamot, sedan han nu utträdt ur konungens råd. Hr Rydberg redogjorde till en början för le åsigter, som förmått honom att rösta med utskottets majoritet. Knektekontrakten hade i landet skapat en särskild klass af medborgare, rustoch rotehållareklassen, med bördor och pligter, som äro för alla öfriga samhällsklasser främmande. Då emellertid lessa kontrakt nu en gång finnas, vore det regeringens oafvisliga pligt att respektera deras innehåll och icke godtyckligt öfverskrida det, än genom en bestämmelse, än senom en annan. Den anmärkta regeringshandlingen innebure ett sådant öfverskridande och den princip, som genomgår den, mäste derför af representationen redan vid dess första framträdande motas, så framt åt kontrakten skall kunna bevaras den helgd, hvarmed de af gammalt omfattas. Första försöket att ingripa i rustoch rotehållarnes rättigheter med afseende på rekryteringen skedde år 1819. Följden häraf blef en ännu strängare förordning år 1838, hvilken dock icke lemnades af 1840 års representation oanmärkt, och det oaktadt den byråkratiska regering, som då satt vid styret, icke vågade gå längre ned än till 30 år. Hvad beträffade det nu i fråga varande regeringsbeslutets gagn eller skada för landet, så ville tal. derom icke yttra sig, men instämde med en reservant af Första kammaren deri, att det åtminstone icke varit af behofvet påkalladt. Dertill komme äfven, att beslutet fattats under en olämplig tidpunkt. Då hr Carlen med så mycket hån uttalat sin ovilja öfver utskottets sätt att gå till väga, måste tal., under protest mot det klander, han tillåtit sig, göra den anmärkning, att denna ärade representant med sina för öfrigt stora förtjenster och sällsporda ta langer vore behäftad med tvenne väsentliga fel, det ena att vilja vara alltför mycket qvick och det andra att vara väl mycket misstänksam. Huru annars förklara hans misstydan af utskottets verkliga syfte, som varit, att redan i dess linda söka stäfja framträdande byråkratiska öfverdrifter. Ut skottet vore långt ifrån att vilja någon mi nisterkris, ehuru det väl vore sannt, att för hållandet mellan konungens rådgifvare och folkets ombud icke för närvarande vore så harmoniöst som det borde vara; att andra kammarens bemödanden att hindra statsut gifternas omåttliga stigande äro och måste blifva fruktlösa, till dess landet erhåller er regering, som sätter sig samma mål före att frågan om försvarets ordnande måste återupptagas af män, som icke allenast äro med folkets verkliga behof förtrogna, utar äfven vilja se dem tillgodo och att på un dervisningens område många stora önsk ningsmål ännu äro oupphunna. Tal. anhöll slutligen att betänkandet måtte med gillande läggas till handlingarne. Hr 0. Jönsson i Kungshult medgaf, at regeringsbeslutet i sig sjelft vore en obe tydlighet, men fruktade, att det till sins följder kunde blifva stort nog. Attklandrs utskottet, vore emellertid allt annat än rätt ty det hade utan alla biafsigter rätt och slätt gjort sin skyldighet. Ehuru tal. såle des var öfvertygad, att det ifrågavarande beslutet icke kan vara till gagn, hvarker för regeringen eller landet, ville han doch icke rörande utskottsbetänkandet framställs något yrkande. Hr Sven Nilsson fann i regeringens för farande ett ytterligare bevis derpå, att kungs ord ingenting äro att trygga sig till. Kon stitutionsutskottet hade enligt tal:s tankt gjort sin skyldighet, då det för kamrarn anmält saken, och det återstode nu för den att fullgöra sitt åliggande. Hr Palander hade ej, hvarken af utkottet motivering eller af den förda diskussionen blifvit öfvertygad om den 107 2:ns tillämp lighet i förevarande fall, Hr Törnfelt afslöt äfven denna gång de batten, utan att åt frågan gifva någon slag belysning. Kammaren biföll derefter utan diskussio sammansatta bankooch lagutskottets utlå tande, hvari hr Wallenbergs motion om in förande af ett myntsystem, grundadt på guld afstyrkes. Likaledes bifölls utan diskussio lagutskottets afstyrkande utlåtande med ar ledning af en inom Första kammaren väck motion om skrifvelses aflåtande till K. M: med anhållan att till nästa riksdag afgifv proposition om ändring i de lagens run som handla om lagfart och fasta, så att er ldast en inregistrering i rättens protoko