Aftonbladet – 18 mars 1872, sida 2

tyckte sig behöfva respektera sin mans tillsägelse om tystlåtenhet, hviskade i förtroende till henne en berättelse om Toms förbrytelser, eller egentligen om hams allra senaste missdåd, hvilket satt kronan på verket. Mary, Barbers allvarsamma ansigte fick ett uttryck af ännu mera sträfhet, under det att honnos mörkgrå ögon häftade en stel blick på mrs Arde. Skulle han stulit en summa pengar? Ni tror naturligtvis inte något sådant!s yttrade hon med sträng och tvär röst. Jag måste väl tro det, så omöjligt det ock synes, svarade mrs Arde. aDet fanns ju ingen annan inne i rummet, ser ni. Han gick ut genom glasdörren, var det ej så? yttrade Mary Barber lugnt. Ja, man säger det. aHvilket bevisar att han måste lemnat den olåst, emedan den inte kan stängas utifrån, fortfor Mary Barber, Hvad hindrade då en annan person från att gå in samma väg och taga pengarna? Mrs Arde teg. Detta var en åsigt, som aldrig fallit henne in. Skarpsynthet tycktes icke varit en utmärkande egenskap hos Tom Clanwarings anklagare och i alla fall kan man tillägga att den misstänke, som fästat sig vid hans person, hade afhållit dem från att söka den skyldige på annat håll. 3Jag tror väl knavpt att någon annan skulle hunnit gå in i ruwmmet, sade mrs Arde slutligen. En sådan gerning är hastigt utförd, nådig fru. Tjufvar ha qvicka fingrar och Den, som man säger. Ja, nog vore det kanske möjligt, sade mrs Arde tankfullt. men — syntes någon illa känd perso till vid gården just vid (Forts) SAMMA tid?