Aftonbladet – 15 mars 1872, sida 2

May blef dödsblek. Ett brott! upprepade mrs Arde. Han gaf sig på väg med en summa pengar, tillhöriga sir Dene; — stal dem rent ut sagdt, ur sin farfars pulpet! Nej! ropade May med lidelsefull häftighet, det gjorde han inte. Mr Arde såg på henne helt förvånad. Hvad är du rädd för, barn? Detta är ju ingenting, som behöfver skrämma dig. Men det var nästan så också med mig. Jag skrek äfven Nej, nej! ända tills jag öfverbevisades genom obestridliga facta. Var detta anledningen till hans bortvisande? frågade mrs Arde. Nej — åh, nej — förstod du inte hvad jag sade? Den här historien egde rum sedan hans afresa redan blifvit bestämd — just i ögonblicket förrän han for. Jag kan inte meddela dig hvad som egentligen föranledde brytningen mellan sir Dene och honom, fortfor mr Arde. Lady Lydia säger att det är en alltför ful historia, att ens tala om. Jag tror ej att de skulle meddelat mig något om tillgreppet af pengarne heller, såvida inte ett ord i ämnet hade undfallit mylady och som gjorde att jag rätt fram frågade sir Dene. Men märk noga: ehuru tillgreppet blef yppadt för mig — ty beklagligen är också jag slägt med honom och detta borde naturligtvis vara en anledning för mig att veta det — så får inte ett enda ord yttras om saken. Så uppretad lady Lydia synbarligen är emot Tom — och detta med skäl — så bad hon mig dock för hans egen skull tiga härmed; just som jag kunde vilja ropa ut saken på torgen!... Skammen återfaller ju nästan lika mycket på mig som på Clanwarings. (Forts.)