Aftonbladet – 14 mars 1872, sida 2

KENNEL Men hvarför så bestämdt tala om att dö? Det kan ju vara förhoppning om lyckliga år ännu, Skulle en menniska, som lider såsom jag och betraktar lifvet såsom jag, icke önska dö? Känner ni några plågor? Nej; men jag öfverlefver mig sjelf, och det är detta, som alltid förskräckt mig. Kroppen blir mig en börda. Och det är mycket lättare att dö, än så många tro. Jag vet, att jag har odödligheten i mig och skall gå in i ett annat lif. Det vet jag, det känner jag med största säkerhet. Helsa alla hemma i Danmark. Jag satt med hans hand i min, och vid de sista orden tryckte han den så varmt och kraftigt som en man, som skulle lefva länge. Hans fru trodde, att det vore bäst, att vi ginge ut, på det att han icke skulle öfveranstränga sig med att tala. Han sade: Ni går väl från mig för sista gången, och när jag redan var i dörren hörde jag honom säga med obeskrifligt vek men fast, kraftig röst: Gud vare med er! Helsa hem! Jag gick tillbaka till honom och sade: Farväl så länge, Hauch. Han räckte mig åter handen och sade: Jag dör lugn. Jag har arbetat mycket, och alla de mina äro försörjda. Man har varit god mot mig. Jag har ingen att klaga öfver. Jag kommer att ligga vid Cestii pyramid. Jag skulle kanske ha föredragit bokskogen ; men det är ju alldeles likgiltigt, hvarthän kroppen kastas undan, Gå med Gud och helsa Danmark Detta är så nära som möjligt hvad som yttrades. Men hvad jag aldrig kan återgifva är intrycket, som jag tog med mig af blick, röst och hela personligheten. Jag var så gripen af det enkla, allvarliga och storartade, att när jag kom ut på gatan, syntes mig hela det stora Rom litetijemförelse med denne man på hans dödsbädd.