Aftonbladet – 13 mars 1872, sida 2

Har ej sedermera något inträffat, som kunnat förorsaka resan ? fortfor Cole med stark tonvigt på det ofvannämnda ordet. Nej, inte alls. Farväl, Cole. Min tid är knapp. Då Tom gick uppför Harrebellsvägen stod Cole och såg efter honom med en viss tvekan. Slutligen begaf han sig hem med en tankfull och bekymrad min. Mary Barber var i köket då Tom kom in. Man kan med allt skäl säga, att hon blef slagen med häpnad vid Toms berättelse att han skulle fara till Irland. För enfaldigt landtfolk var Irland nära nog detsamma som verldens ände. Åh, det kan ej vara möjligt! utbrast hon och släppte gaffeln på golfvet samt lät några ägg, som hon slagit sönder i ett fat, stå ovispade. Jag reser nu i qväll, Mary — jag hade så när sagt i denna minut, ty om några få minuter måste jag vara på Väg. Mary Barber stod alldeles orörlig. Liksom May Arde, tänkte hon att han måste gjort något illa för att farfadern kunnat förskjuta honom, och detta med en sådan stränghet. Skickad tillIrland! Sjelfva den orimliga strängheten i denna mesyr framkallade en omkastning i hennes känslor. Det blir inte för någon lång tid, mr Tom. Sir Dene skulle aldrig ha hjerta att hålla er länge der borta. Hä, bevara mig, det är ju en riktig deportation; Jag har blott fått! tillsägelse att resa, Mary; — om för lång eller kort tid, vet jag ej. Haur i all verlden skall det gå med godset? Hvem skall se efter allting här? Jag vet inte, svarade han. De an taga väl någon annan kan jag tro. ; (Forts.