Aftonbladet – 12 mars 1872, sida 2

STOCKHOLM den 12 Mars. Konstitutionsutskottets memorial angående ullbordad granskning af de i statsrådet förda rotokoll eller som det i korthet plägar kala8 dechargebetänkandet ligger nu på kamarnes bord och torde redan i morgon komma nder behandling i Första kammaren. Man har nu erhållit bekräftelse på den örmodan, vi för någon tid sedan uttalade, tt det varit med hjelp af slumpen, medelst len förseglade sedeln, som det länge bebåjade klandret mot konungens rådgifvare komnit att i betänkandet inflyta. Alla tio utkottsledamöterna från Första kammaren ha remligen reserverat sig mot den i detta hänseende gjorda framställningen. Det visar sig också att utskottsmajoriteen känt sig osäker på sin sak eller haft n sådan insigt om det besynnerliga och sammanhängande i hela sitt räsonnement, vtt den icke ens tilltrott sig att fullfölja sitt första uppsåt, att bestämdt tillstyrka en nmälan hos K. M:t efter 107 2 Regeringsormen, utan i stället inskränkt sig till en meningsyttring inför kamrarne. Efter att ha förklarat, att vid granskninren af statsrådsprotokollerna anledning icke förekommit att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa 106 3 Regeringsformen, säger sig utskottet ha funnit konungens rådgifvares åtgärd rörande här nedan omförmälda ärende vara af den beskaffenhet att böra enligt 107 2 Regeringsformen hos riksdagen anmälas, Derefter läses följande framställning: Af protokollet öfverlandtförsvarsdepartementsärenden för den 9 November 1871 inhemtas, att Kongl. Maj:t, på framställning af dåvarande chefen för nämnda departement, hr statsrådet Abelin, och efter tillstyrkan af statsrådets öfrige närvarande ledamöter, H. exc. justitiestatsministern, hr Adlercreutz, samt statsråden hr Bredberg, hr Berg, hr frih. Leijonhufvud, hr Wern, hr Wennerberg, hr Bergström och hr frih. Alströmer, enär nedsättning i den ålder af högst 30 år, hvilken för rekryt af indelta armån dittills funnits tillåten, vore för armåns tjenstbarhet nyttig och af behofvet påkallad, helst soldaten derigenom med mindre svårighet kunde, innan han för ålderdomsbräcklighet och orkeslöshet måste afskedas, upphinna den för erhållande af underhåll från Wadstena krigsmanshuskassa erforderliga tjensteålder, med ändring af de i berörda höxse. ende genom 9 2 af generalmönstrinswnstruktionen den 16 November 1819 för indelta kavalleriet samt k. kungörelsen gen 2 Novembet 1838 för indelta infanteri; samt det till ifanteri förvandlade kaveueriob gifna bestämmelser, förordnat, att icke någon rekryt af indelta armen vid antagandet finge vara öfver 25 år gammal, dock att denna förändring icke skulle tillämpas på de rekryter, om hvilkas antagande till soldater öfverenskommelse kunnat träffas före den1 Januari 1872, äfvensom de, hvilka tillförens minst två år tjent såsom soldater och fullgjort de med tjensten förenade skyldigheter, skulle kunna ånyo vid armån vinna anställning intill 30 års ålder: Det torde vara bekant, att de så-kalladeknektekontrakten i afseende på tjenstbarheten hos den, som antages till rekryt, i allmänhet endast föreskrifva, att han skall vara duglig karl, men att de icke närmare bestämrha de egenskaper hos rekryten, hvilka anses böra i detta begrepp ingå. Så vidt utskottet känner, meddelades den första föreskriften om rekryts ålder genom k. brefyvet den 22 Febrnari 1770, som i anledning af rikets ständers sekreta utskotts vid näst öfverståndne riksdag, afgifna underd. tillstyrkandekungör, ätt ingen får legas eller antagas till soldat, som är under 18 eller öfver: 38 år, och denna bestämmelse fortfor att vara gällande, till dess genom ofvan åberopade författningar af åren 1819 och 1838 högsta rekrytåldern bestämdes till 30 år. Då den enligt knektekontrakten vederbörande militärbefäl tillkommande rätt att pröfva dugligheten af det manskap, som af rustoch rotehållare anmäles till rekryter. vid indelta armön, redan i och för sig borde vara tillräcklig att förekomma, det någon antages till rekryt, som af en eller annan orsak anses mindre lämplig till krigstjenst, förekommer det utskottet, som om den anmärkta åtgärdens huofvudsakliga inverkan på armåns tjenstbarhet skulle vara den, att då befälet numera, med ett enda undantag, icke under något vilkor får antaga rekryt, som är ötver 25 år, den indelta armån beröfvats förmånen att inom sina leder upptaga m vilka, oaktadt fyllda 25 år, i öfrigt kanna i grad besitta de egenskaper, som göra dem tjenliga till seldater. Härtill kommer, att då den högsta tillåtna åldern för rokryt, såsom nu är förhållandet, sammanfeiler med den, då beväringsskyldigheten uppbör, hela den indelta armens rekrytering måste ske antingen bland ynglingar om tjugo år och derunder, eller ock bland de beväringsskyldige. I sistnämnda fall inträffar dels att under fredstid beväringens, och i följd deraf hela armåns, styrka med hvarje ny rekrytering minskas, dels att vid inträffande krig, når extra roteringsmanskap skall uppsättas, den derigenom uppkommande tillökning af indelta armån vinnes endast på beväringens bekostnad och följaktligen i sjelfva verket blir skenbar. Om å ena sidan ett sådant resultat svårligen kan anses öfverensstämma med rikets eannskyl diga nytta eller vitna om den skicklighet att bedöma verkningarne af ett fattadt beslut, som borde kunna förutsättas hos dex föredragande. hvilken tillstyrkt beslutet, bör å andra sidan ej heller förbises, att varje föreskrift, som inskränker deras uval, bland Hvilka rekryter må tagas, innelar en ökad tunga för de rekryteringsskyl dige. Under en tid, då allt större afseende fästes vid utbildningen af soldatens såväl kroppssom själsegenskaper, torde en krigsstyrelse, som med förbiseende af. andra omständigheter. endast har befordrandet af soldatens krigsdugligbet till syfte, lätt känna sig frestad att genom föreskrifvande af hvarjehanda qvalifikationer småningom ställa sina anspråk jemväl på rekryten så högt, att den skyldighet, som enligt knektekontrakten åligger rustoch rotehållare, att för numret ställa duglig karl, blifver en helt annan och vida mera tryckande än från början varit afsedt, utan att derföre hvarje särskild sådan föreskrift kan sägas innefatta någon rubbning af indelningsverkets hufvudgrunder. De tid efter annan upprepade nedsättningarne i den högsta tillåtna rekrytäldem synas ingifva icke alldeles ogrundade farhågor derför, att man kan komma att vidare fortgå på en sådan väg, och konungens rådgifvares åtgärd i afseende på det af K. M:t nu afgjorda ärendet har derföre äfven ur denna synpunkt ansetts böra för riksdagen tillkännagifvas.