Aftonbladet – 12 mars 1872, sida 2

righeten låg bara uti att inför sir Den kunna leda det i bevis. Jarvis drog djupt efter andan. Han bör jade fatta hvarthän modren syftade. Äfven med åsidosättande af alla andr skäl, skulle sir Dene inte härefter kunne tillåta honom stanna här. — Hvem vet; et hemligt giftermål skulle lätt ännu en gång kunna inträffa — smaken för sådant ha troligen gått i arf. Det tycks riktigt vari Försynens väg, kära Jarvis. Jag har all tid hoppats att något skulle inträffa son understödde våra planer, och nu vill det sig så väll Icke förrän den följande dagen, som va den första på nya året, fick lady Lydia de efterlängtade tillfället att i förtroende tal: med sir Dene. Deras samtal blef långva rigt; hvad hon sade blef aldrig kändt, me man kan vara säker på en sak: att hon e berättade saken till hälften. Otto blef, sig till harm och obehag, kallad för att intyg: sanningen af hennes ord. : Jag vill bli hängd, om jag hade sag henne ett enda ord, ifall jag trott att hor skulle föra ett sådant oväsen och skada ho nom hos gubhen, tänkte Otto, innerliger förbittrad. Alltid sannfärdig, då han till kallades för att säga sin mening, bekräftade han emellertid de gjorda uppgifterna, så vid han visste dem. Hans intyg tycktes vars öfvertygande för sir Dene, enligt hvad son äfven kunde skönjas i det uttryck af djuj sorg, som lade sig öfver den gamle mannen: bleka ansigte. Trots allt, hade han ändå älskat Tom, hade hån litat tryggt på ho nom och-nu fann han sig bedragen. Hvad han borde gjort, men icke gjorde, var att sjelf tala vid Tom. Hans särade stolthet. ännu ytterligare upphetsad af lady Lydia gjorde honom stum,