Aftonbladet – 11 mars 1872, sida 2

lika förridarnes och öfverensstämmande med de båda betjenternas livreer bakpå vagnen. Sir Dene lät aldrig spann köras med fyra tömmar från kuskbocken. Lockad af det vackra vädret hade lady Lydia kommit på ett besök. Bredvid henne satt mrs Letsom; midt emot dem Jarvis och Otto. Tom, jag tror verkligen att de komma till oss! utbrast May. Så var det. Förridarne beskrefvo en half cirkel och vände inåt uppkörsvägen, som sträckte sig helt nära intill den smalare bokallgen der de båda unga stodo. Dessa, hvilka måhända kände, eller åtminstore anade lady Lydias förbittring vid deras åsyn, skulle föredragit att hålla sig på afstånd, ifall det hade varit dem möjligt att göra sig osynliga, men detta var icke att tänka på, allraminst om vintren, då alla träd stodo kala och aflöfvade. Då vagnen med vindens fart ilade förbi, ända inpå dem; lyfte Tom på hatten för de båda damerna; mylady besvarade hans helsning med att stirra på honom med en hatfull blick, Hur fort de köra! utbrast Tom, Måste du gå in, May? Ja, visst får jag väl lof dertill; — naturligtvis bör jag det, Tom, han har varit här alla dagar i denna vecka, utbrast hon med ögonskenlig oro, i dethon hastigt höjde sina klara ögon upp till hans ansigte, och lika hastigt åter sänkte dem. Ja, hvarenda dag! Och mamma började att tycka så väl om honom! Tom slog upp sin sammetsrock, liksom han varit på väg att qväfvas: — Jaså; hvar dagt En gång ville jag ej gå ned för att emottaga honom, Susanna till: stor harm, Pappa och mamma voro borta och då tyckte