Aftonbladet – 11 mars 1872, sida 2

Ingen. fara derför! svarade Tom Clanwaring. Farväl, May. Efter en vänlig handtryckning skildes de åt och Tom gick med raska steg vidare, för att taga igen den försummade tiden. Nyårsdagen, hvarom May påminde honom, förutsatte alltid ett sammanträffande, — ett möte dem emellan. Alldeles som det hade blifvit en antagen sed för Ardes att Juldagen sintaga middag vid Beechhurst Dene, så var det äfven vanligt att Clanwarings på nyårsdagen åto middag hos dessa sina grannar. Om också ingen annan med af sällhet -klappande hjerta såg framåt på morgondagens fest, så gjorde åtminstone dessa två detta. Ack, de skulle nu icke få se hvarandra på hela dagen, — på hela nästa förmiddag! Men sedan, när middagen kom, o, hvad sällhet att åter få träffas, att få se på hvarandra, att få tala till hvarandra! Då Tom gick uppåt hålvägen, väcktes hans uppmärksamhet af att se några personer samlade der. En kärra hade kört omkull helt nära den gamla olycksplatsen, men denna gång lät det sig ej göra, att skjuta skulden på Skuggan, ty den ena hjulpinnen hade hoppat ur och kärran, som innehöll korn, afsedt för arrendator Tilletts ladugård, hade, som sagdt, stjelpt öfverända. Säden låg kringströdd på vägen och körsvennen stod bredvid och betraktade förstörelsen med sorgsna blickar. Händelsen hade egt rum, just i detsamma, som ekipaget från Beechhurst Dene passerade. Stånghästarne hade blifvit skrämda, förhästarne i sin ordning rädda, förridarne hade måst sträcka af i galopp och en olyckshändelse var åter hardt när. Lady Lydia, som förnämt satte sig öfver allt hvad som hon behagade kalla skrock,