Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 3

både utför och sjelf håller till godo me ett plumpt skämt, godmodig i känslan af si väldiga kraft, plump, ofta öfverlistad, mer äfven, när han retas, obändig och våldsam sin allt förkrossande vrede, — — Äfven sitt yttre är guden en spegelbild af den ty ske bonden, bredskuldrig med tofvigt räf skinsfärgadt skägg kring haka och kinder — — Gudens stålhandskar äro den tysk jordbrukarens fasta, af arbete härdade näf var, hans trollgördel, som alltjemnt förläna! nya krafter, är beslutet om orubblig ihär dighet o. 8. V. Äfven om Odin torde vi till läsarens uppbyggelse böra öfversätta ett par strofer Sedan författaren ytterligare ånmärkt att Thor representerar den enkla trohjertade kraften hos en man ur djupet af det tyska folket samt genom denna sin likhet icke obetydligt erinrar om det massartade ma terial (förmodligen liktydigt med hvad man på det vulgära språket benämner kanonföda), hvaröfver man å tyskarnes sida hade att förfoga under 1870—71 års krig mot Frankrike, lyder fortsättningen sålunda: Odhin för oss in i högre och djupare, i finare och mera idealiserade element af det germaniska lifvet; Thor är böndernas gud; Odhin, segerkonungen, är de folkledande furstarnes och hjeltarnes gud — modernt uttryckt: Statsmännens och fältherrarnes gud — men derjemte, och detta är det underbara, för den germaniska folkindividualiteten karakteristsika, är Odhin den tyska filosofiens och den tyska diktningens gud. Den tidigare medeltidens stora hjeltekonungar Geiserich, Theoderich, Karl den store, de djerft planerande hohenstaufiska kejsarne, den filosoferande och diktande Preussarkunsen, lika stor i segerns som i det visa rådslagets konst, ja i våra dagar furst Bismarck och grefve Moltke, samt å andra sidan len tyska filosofiens evigt trånande Faustnatur, Kant, Fichte, Hegel, Schelling och le största germaniska skalderna, Shakespeare, Goethe och diktarfilosofen Schiller — alla dessa män skulle under Asareligiosen hafva betraktat specielt Odhin såsom in skyddsgud, alla dessa sinsemellan så likartade och likväl för det germaniska skaplynnet så skarpt karakteristiska gestaler äro inkarnationer och objektiveringar af le egenskaper som vårt folk i den hedniska forntiden tillskrifvit sin förnämste gud ste. etc. Vi förmoda att läsaren är tillräckligt beåten med de anförda utdragen, att inga commentarier ytterligare behöfvas och att vi ej bli beskylda för partiskhet, om vi till lut uttala den farhågan, att samma öde, som drabbade Kvåse i den nordiska sagan, utt han nemligen sprack af sin myckna viswet, möjligen en vacker dag hotar äfven den ärde författare, hvars afnandling vi här ökt referera.