Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 3

muloner mark. LITTERATUR-TIDNING. Innehåll: En litterär annektering. — W. D., Minnesbok i gymnastik. — Pokhandelsnyheter. — Dansk och norsk litteratur. — Litteraturoch konstnotiser. En litterär annektering. Att den tyske anden gerna lägger be slag på nästans egendom är ett temligen välbekant faktum. De största nordiska skalder och konstnärer ha på detta sätt fått byta om fosterland. Bellman erhöll för några år sedan i ett tyskt blad det smickrande omdömet, att han var einer der ausgezeichnesten Lichter der deutschen Literatur des vorigen Jahrhunderts, och Thorvaldsen har helt nyligen af en för öfrigt mycket framstående tysk konstoch litteraturhistoriker helt otvunget inordnats bland tyska artister. Nu har turen kommit till de nordiska gudasagorna; den i Leipzig utgifna veckoskriften Im neuen Reich (n:o 8 för i år) innehåller härom ett lysande vitnesbörd, Under rubriken Wodan und Donar als Ausdruck des deutschen Volksgeistes har nemligen en hr Felix Dahn lemnat de allra märkvärdigaste upplysningar om huru den nordiska mytologien — eller såsom han behagar kalla det den tyska mytologien — rätteligen bör uppfattas. Hvem skulle trott att Thor, sådan han lefver t. ex, i Thrymsqvida, är icke allenast ett uttryck för den tyske folk-anden, utan alldeles specielt för den tyske bonden! (Huru orätt ha ej, under sådana förhållanden, Fogelberg och senast Winge uppfattat denna gud!) Och hvem skulle trott, att Odin är ett slags profetisk symbol icke allenast för die grössten germanischen Dichter: Shakespeare (!), Goethe und der Dichterphilosoph Schiller, utan äfven för Färst Bismarck und Graf Moltke! Aningsfullt har den tyske anden gifvit Odin en egendomlig filosofisk karakter och med stor blygsamhet påpekar författaren att wir därfen tber unseren Siegen nicht vergessen dass man uns das Volk der Denker schilt. Emellertid är Bismarcksdraget på Odins panna lika omisskänligt. Allt detta är icke skämt, utan rama tyska allvaret. Vi skola söka att något litet belysa frågan. Det, hvari nu för tiden ingen kan finna sig, är, såsom Hammerich uttrycker sig, att tro på de uttolkare, som, när de göra nordens gudar mest himmelska, upphöja dem till det, hvartill Thor i Rugnemyten upphöjer Orvandels frusna tå, till stjernor eller kometer, men för öfrigt upplöser dem till luft och vatten, skydrag och meteorstenar och deras gudabedrifter till töoch åskväder, till solhvarf och månskiften, alltså förvandla nordens dyrbara mytologi till en almanacha. . Men månne den metoden är mera prisvärd, att i de urgamla dikterna inlägga en hop alldeles moderna begrepp? I alla händelser bör man icke ha rätt att, så som den i fråga varande tyske författaren gjort, på grund af likheter i de mytologiska hufvudpersonernas namn eller karakter hos beslägtade folkstammar efter behag anordna och utbyta detaljer. Det betviflas ej att den germaniska Wodan är rätt nära befryndad med den nordiske Odin, till hvilken man föröfrigt sökt och funnit fränder vidt och bredt, i den skytiske Samolxis, i den indiske Buddha, i kelternas Budd, ja till och med i mexikanarnes Votan. Att den nordiska mytologien i några af sina större grunddrag sammanfaller med den germaniska lär väl ingen vilja bestrida. Öfverensstämmelsen skull: bli slående, anmärker N. M. Petersen, om den tyska funnes lika fullständigt i behåll som den nordiska. Deraf följer dock ingalunda, att icke en enskild myt hos ett folk kan ha vunnit ett större inträde, hunnit en större utveckling än hos ett annat, och lika så stor som likheten kan vara i grundtanken, lika stor kan också olikheten vara i utförandet. Härom tyckes hr Felix Dahn emellertid icke hafva ens den aflägsnaste aning. Hvad som är diktadt om Odin och Thor tillegnar han sig utan betänkande för Wodans och Donars räkning samt tillvägagår härvid allt som oftast med en verkligt vidunderlig naivitet, såsom då han t. ex. förklarar den vackra myten om Odins besök hos Gunnlöd som en profetisk allegori öfver der deutschen Dichtung, gör Odin uttryckligen zum ersten deutschen Dichter och förvandlar Gunnlöd till en lidande Clärchen eller Gretchen). Doeh getrost, Gunnlöd — utropar han med högkomisk patos — deine Liebe, deine Wonne und dein Schmerz lebt fort in der unsterblichen Schöne der deutschen Poesie, — Man vet knappt om man skall gråta eller skratta åt dylika tirader, men så mycket är visst, att de flesta af dessa djupsinniga uttydningar äro outsägligt torftiga, platta och prosaiska. Som en profbit må vi ordagrannt återgifva några rader af Thors karakteristik: Denna den tyske bondens Gud — heter det bland annat — är ingenting annat än den tyske bonden sjelf, sådan han går och står, sådan han arbetar och hvilar, sådan han äter och dricker, sådan han gerna ) En annan tysk författare, Trautvetter, som utgifvit en Schliissel zur Edda, har försökt sig med en i sitt slag lika smakfull elektrokemisk förklaring, enligt hvilken Odin är fTnnndlam llunnig4d Inlavra Phar alaltenitat