Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 2

ågan om skolinspektionen till en tysk riksigelägenhet och framlägga ett förslag ild enna riktning för tyska riksdagen. Sannokt är att herrehuset nu gifvit efter, derre att det fruktat att i händelse något af fvannämnda alternativer tillgrepes det konervativa rartiets nederlag blott skulle blifva era eklatant. Huru härmed än må förålla sig, säkert är emellertid att genomlå en utgång saken nu fått frihetens och framtskridandets sak vunnit en afgjord seger, ka som i allmänhet genom hvarje minsking af presterskapets inflytande. Till Nationalzeitung i Berlin skrifves den dennes från Paris: Den nya konventioen om betalningen af den sista återstoden f den fjerde halfmilliarden, hvilken ouyer Quertier åvägabragte samma dag, om tyska sändebudet reste tillbaka till ;erlin, sysselsätter i hög grad vår börserld. Man tror, att finansministern påkyndar de inbetalningar, som äro förfallna öre den 1 Maj, endast för att desto förr ereda marknaden för nya kreditoperationer. Jetta leder tanken på ett nära förestående in, hvilket inrikesministern för några daar sedan prisade från talarstolen såsom et enda räddningsmedlet, på samma gång an förkastade nationalsubskriptionen. Nu ret man här, att det är åtskilliga franska, ngelska, holländska, ja till och med tyska vankirer, som försträckt regeringen de vödvändiga summorna mot ett diskonto af Ye procent. Det är emellertid icke 410 itan endast 330 millioner, som komma att utbetalas före den 6 Mars, Härpå måste nan lägga så mycket mera vigt som den uUlmänna meningen i Frankrike tydligen vilseledes så väl i fråga om statskassans nkomster som i fråga om dess utomordent iga betalningsförmåga. Möjligen skall Pouyer Quertier begagna sig af detta lyckliga resultat af sin finansförvaltning för att söka befästa sin i vissa hänseenden något rubbade ställning gentemot nationalförsamingen. Detta skrefs några dagar innan Pouyer Quertier inlemnade sin afskedsansökan. Några representanter för de makter, som afslutit handelsfördrag med Frankrike, hafva hos utrikesministern framställt anmärkningar rörande tullen på råmaterialier. Några sändebud ha hotat med att deras regeringar skola vidtaga liknande tull-åtgärder med afseende på franska produkter, i den händelse Frankrike skulle fortsätta med att höja tullsatser tvärtemot bestående fördrag. I franska nationalförsamlingens session den 4 Mars börjades debatten af regeringens lagförslag rörande straffbestämmelser för personer, som äro medlemmar af Internationale. Hr Tolain — en af de mest framstående radikala representanterna för Paris och en af grundläggarne af det internationella sällskapet — höll ett långt tal till försvar för Internationale och emot lagförslaget. Detta vore ej så mycket riktadt mot Internationale, sade han, som icke mer mot sträfvandet efter solidaritet mellan de arbetande klasserna. Sällskapets stadgar innehålla ingenting, som icke kan underskrifvas af hvarje hederlig man. Då det internationella sällskapet ställt arbetarnes bästa och deras solidaritet öfver nationalgrundsatsen och fosterlandskänslan, har det blott följt de religiösa samfundens föredöme. Sällskapet har aldrig uppeggat till arbetsinställelser eller föranledt dylika, utan blott understödt sådana som utbrutit och som varit berättigade. Det är icke någon politisk förening och har ingen del i den parisiska kommunens ogerningar, lika litet som i upprorets utbrott den 18 Mars, Ledarne af kommunen voro tvärtom skarpa fiender till det internationella sällskapet, och de medlemmar af detta, som vid den tiden voro i Paris, satte sig emot bildandet af allmänna välfärdskomitn och andra våldsamma åtgärder. Hr Tolain uppräknade derefter allt ondt, som tillfogats arbetsklassen under de senaste två årtiondena, och slutade med yrkandet att åt arbetarne måtte beredas fördelar och lättnader, motsvarande dem, som landtbefolkningen skördade af 1789 års revolution. Till följd af nationalförsamlingens beslut om nationalsubskriptionen har mairen i andra arrondissementet i Paris i lokalkokomitens namn tillkännagifvit att subskriptionen är inställd och de inbetalta medlen återställas till subskribenterna. Centralkomiten tillkännagifver deremot att den af inga omständigheter skall låta hindra sig att fullfölja sitt mål. Samma beslut har komiten i Havre fattat. I Bordeaux, Nancy och departementet Meurthe et Moselle skola äfven insamlingarna fortfara. Under Frankrikes närvarande svåra finansiella ställning, har man icke endast sökt genom tullförhöjningar och andra konstlade åtgärder skaffa staten inkomster utan äfven från vissa håll velat bidraga till detta ändamål genom åtgärder som stå i strid med den allmänna moralen. Hit hör i främsta rummet förslaget om inrättandet af offentliga spelhus. Man torde erinra sig, att för någon tid sedan en deputation af mairer från åtskilliga franska badorter begärde företräde hos Thiers för att inlemna en petition om tillåtelse att mot en dryg skatt inrätta spelhus i sina hemorter, samt att Thiers vägrade att mottaga denna deputation. Nu skrifver en korrespondent till Pall Mall Gazette, att i Paris spelhusväsendet förordas af en viss Henri de la Peåre, som påstår att det är hög tid att upphäfva lagen mot spelhus af 1836, hvilken beröfvade Frankrike en rik inkomstkälla. Han beräknar, att de 3ex tyska badorterna genom de spelhus som dem äro etablerade realisera 60,000,000 francs om året, att Frankrike, genom att