Aftonbladet – 9 mars 1872, sida 2

Jag kan ej gå ned till honom, Susanna, sade miss May och rodnade häftigt. Jag vill ej gå. Men jag har sagt honom att ni är hemma, sade Susanna. Han väntar der nere i salongen. Ni får lof att komma, miss May. Jag säger dig att jag inte gör det, upprepade den unga damen, som nu, liksom i barndomen gerna följde sin egen håg. Jag vill ej, — nu vet du det, kära Sanna. Han må komma igen, då mamma är hemma. Susanna var icke rätt nöjd: hon hade också sin egen vilja. Hvad skall jag göra för ursägt, miss May ? Då jag redan har sagt honom att ni är hemma! Låt bli att säga något alls, sade May lugnt. Det vore då högst opassande, inte annat jag kan se, genmälde Susanna, som ännu icke ville gifva vika. Jag kan väl inte gå och säga honom att ni ej vill komma ned 24 Så säg då, att jag är sjuk. Se så, det går ju mycket bra Sanna. Jo, det är herrligt! När han vet attni varit frisk hela tiden. Man kan väl inte få sig en sjukdom på halsen lika fort som man tar sig en pris snus. Han skall genast begripa att det bara är en undskyllan. May skrattade helt nöjd. Detta var just hvad hon önskade. En sjukdom på halsen; sade du. Jo, det passar sig ju ganska bra. Säg att jag fått påssjukan, kära Sanna. Framför min helsning till kapten Clanwaring attjag är mycket ledsen; men jag kan verkligen ej visa mig, så som jag ser ut!