Aftonbladet – 7 mars 1872, sida 2

STLUUK HULL den 7 Mars. På ett annat ställe i tidningen läses en notis om att lifstidsfången Otto Anderssons afrättning verkligen egde rum i går på afrättsplatsen invid Landskrona. På fem och ett halft år har dödsstraffet ej varit tillämpadt i Sverige och, ehuru det ännu står qvar i lagen, hyste man grundade förhoppningar att det ej mera skulle användas. Det är ej blott det för känslan upprörande uti att staten, denna ideella personlighet som icke vet af några passioner, beröfvar sina egna medborgare något, som han icke kan återställa, det är ännu mera den högst tvifvelaktiga rättsligheten i detta straff, som kommer oss att beklaga dess utöfning. Allt straff har en dubbel uppgift: att rätta den onda viljan och att skydda mot utbrotten af den samma. Det förra målet kan naturligen ej vinnas, utan tvärtom kan möjligheten dertill genom dödsstraffet afklippas. Man kan visserligen invända att den dömde erhåller en kristlig dödsberedelse, men kan denna lösa sin uppgift, d. v. s8. göra honom värdig att dö, så borde den väl snarare kunna göra honom värdig att lefva. Den senare uppgiften åter, att skydda mot utbrottet af en ond vilja, hvilken är straffets förnämsta mål, måste medgifvas blifva på ett radikalt sätt vunnet genom dödsstraffet. Men vi fråga om det icke är ett fattigdomsbevis, samhället gifver sig sjelf, då det erkänner sig icke kunna skydda sina välsinnade medborgare mot en enskilds brottsliga vilja, med mindre än att taga hans lif. Hvad Otto Anderssons personlighet beträffar, är den visserligen icke egnad att tillvinna sig några sympatier. Hans natur var ända från barndomen vild och lömsk och han skydde inga medel för tillfredsställande af sina dåliga passioner. Redan för mord dömd till lifstidsfängelse, mördade han efter lång öfverlägning en af fångbevakningen, just det enda brott, för hvilket lagen stadgar döden såsom ovilkorligt straff, ty i alla andra fall finnes alltid bredvid dödsstraffet något alternativ. Staten är ock naturligen skyldig att skydda dem bland sina tjenare, som hafva den obehagliga pligten att vårda dess djupast fallna barn, helst ett otillräckligt skydd för dem måste leda dertill, att det blifver svårt att till sådana platser erhålla kraftiga, alvarliga och samvetsgranna personer. Men, vi upprepa det, vi kunna icke föreställa oss att detta skydd ej kan vinnas på annat sätt än medelst tagandet af brottslingens lif. Genom ett besynnerligt sammanträffande förekom just i går i en af riksdagens kamrar diskussion om dödsstraffet, hvilken dock ej hade annan effekt, än att en om dess afskaffande väckt motion afslogs. Under der batten yttrades att sympatierna för denna fråga på sista tiden betydligt svalnat. Möjligen är ock förhållandet sådant, åtminstone är det fallet inom riksdagen. Vid 1867 års riksdag föll nemligen ett förslag härom på blott en enda röst i Första kammaren, under det den Andra med stor majoritet tog det. Men redan 1868 var fört ana ett annat, och Andra kam --nallandet SOM Naren afslog då sv Tytinlag. arte lstyrkt förslag i sam g. r år 1 år åter har utskottet an sett frå an böra förfalla och Första kam Puren har redan utan votering biträdt denna åsigt, Dermed är dock icke sagdt att all männa tänkesättet i landet undergått samma förändring, men äfven antaget att så skulle vara, kan likväl icke denna nya strömning i tänkesättet blifva af lång varaktighet. Ti den måste gå framåt i sin en gång angifna riktning till en högre humanitet och en kristligare uppfattning. Gräsliga brott, uppträ dande enstaka, sådant som det ofvan nämnda. eller snart sagdt epidemiska, sådana som under kommunens tid i Paris, hafva visserligen en förmåga att för ett ögonblick hejda denna riktning, men förändra den kunna de icke. Vi lefva derför fortfarande i den fasta förhoppningen att dödsstraffet skall och snart skall försvinna ur lagstiftningen, liksom det redan är utdömdt ej blott af en ganska stor opinion, utan ock i det närmaste af rättsvetenskapen sjelf. Ur hvilken synpunkt man än må betrakta den i går skedda afrättningen, visar den sig från en lika sorglig sida. Bedröfligt synes det att så grymma brott, öfverlagda under en längre tid, kunna begås, och ännu bedröfligare att staten ej anser sig på annat sätt kunna göra brottslingen oskadlig än genom att fordra hans lif såsom offer för han3 brott. Allra bedröfligast är dock kanhända den råhet eller lättsinnighet eller måhända blandning af båda, som betraktar en dylik ohygglig exekution såsom ett seärdt skådespel. Fyra tusen menniskor från när och fjerran hade sammankommit för att bevitna den, och det hela bar prägeln af en folkfest, heter det i notisen, Men om det vördnadsbjudande, som förmenas ligga i en sådan högtidlig, på statens befallning utförd straffdom, hör man intet. Beträffande åter det afskräckande, som skall ligga deri, torde måhända böra påminnas derom, attihufvudstaden ett mord begicks samma dag som Breitfelts afrättning egt rum och det af en pland åskådarne af densamma. Råheten i samhällets lagar har således på ett ojäfakigt sätt visat sig gifva näring åt råheten nos folket. Man borde derför kunna hoppas att det i går var sista gängen som rättvisan fann sig befogad att på svensk jord unställa ett dylikt blodigt skådespel. Riksdagens Andra kammare hade i går vfton ett sammanträde, som varade från kl. till något öfver midnatt. Derunder gewomgicks betänkandet rörande sjunde huf