Aftonbladet – 6 mars 1872, sida 2

att hon önskade träffa en af betjeningen. Angående dessa två skuldförbindelser yttrade han intet till lady Lydia, men uppehöll sig vid vissa envisa fordringsegare i London och den förskräckliga förlägenhet, hvari de försatt hon, Hvilket äfven var endast alltför sannt. Jarvis var en af desse män, hvilka icke kunna eller icke vilja hålla sig ifrån skuldsättning. Hans smak och tidsfördrif voro sådana, som ovilkorligt måste hafva skulder ch ruin till följd för en fattig karl — ja, äfven för en rik. Ått lägga band på sina böjelser. för dyrbara hästar, för en utsökt klädsel, middagar, vadhållning och spel kom icke i fråga. Hvari låg fördelen att ega en rik baronet till farfar, som utan tvifvel hade gjort stora besparingar, såvida han icke skulle bistå sin älskvärde sonson? plägade kaptenen yttra till sina sällskapsbröder. Också var det endast han som behöfde hjelp; unge Dene och Charles hade tillräckligt och Otto lyckades att få hvad han som jurist förtjenade att räcka till åt sig; ej ett öre deröfver fick åtgå och och ingen af sina anhöriga besvärade han med anhållan om hjelp. Jarvis enskilda tro var, att Otto lefde på fem riksdaler om dagen. Kanske var det så. Den tystlåtne, försigtige, flitige Otto Clanwaring var jast rätta mannen att få debet och kredit att gå ihop, huru små tillgångarne också mången gång kunde vara. Jarvis hade en gång lånat tjugo pund af brodern, under föregifvande att han blott för ett par dagar behöfde samman; Otto lemnade honom den litande på hans hedersord, att pengarna en vecka derefter på dagen skulle vara äter i Ottos händer. (Forts.) Fl