Aftonbladet – 5 mars 1872, sida 3

DEL I CLL HyYyLL UC HOBSUL ClECBdUv TUM SALA tiken har icke öron heller för att höra detta ah-a-ah, som går igenom salongen så högst. uttryeksfullt och såsom ett bevis på publi-. kens köga belåtenhet. Icke ett ord har nämnts derom i någon tidning. Sådan är kritiken. Deremot sitter denna kritik och använder sin binocle och sin kikare på hr Knut Almlöf och fru Almlöf, br Fredrikson, fru Swartz, fröken Åberg och hr Hartman. Man får tacka sin Gud, att kritiken blott ignorerar den nya möbeln. Detkunde falla kritiken in att kasta sig öfver denna möbel och slita honom i stycken. Finge kritiken råda, skulle snart rakt ingen ting återstå heller af Allt för fosterlandet. Men kritiken är lyckligtvis ej publiken. Den senare kan vara ganska sjelfständig och kan äfven, just i följd af kritikens sätt att gå till väga, tycka om hvad kritiken finner afskyvärdt. En dag läser publiken t. ex. om en ny pjes. Ah, så intressant! utropar fröken Clementine. Hvad är det, kära barn ? frågar mamma. Hm, har du fått tag i något intressant i bladet ? spörjer pappa. Han ser misstrogen ut. Jo, här är en kritik öfver den nya pjesen. Mord, afrättningar, förräderi, schavotter, krigsrätter, bödlar, tortyrkammare och mycket mera. De blodiga scenerna äro på ett vidrigt sätt hopade på hvarandra står det i tidningen. Få vi inte gå pi spektaklet, pappa, nästa gång pjesen ges? Fröken Clementine är ett ungt, älskvärdt fruntimmer, ljut och mild, en riktigt liten dutfva, som icke skulle kunna göra en mask för när, men hon tycker om starka scener på teatern. När hon sett något riktigt gräsligt på scenen, finner hon det så mycket lugnare i det glada och fridfulla hemmet. Det kan åtminstone ej gerna vara af annan orsak, som. hon älskar det ohyggliga, säger den unge doktorn — han skrifver sjelf i en tidning — som är hennes fästman. Vi ärd dock icke alldeles öfyettygade om ått det skulle vara endast för motsatsens skull hemma och på teatern, som fröken Clementine tycker om att se starka scener. Men vi ransaka icke efter orsakerna. Det är nog att den unga, milda flickan blifvit just genom kritikens tal om de blodiga scenerna och det vidriga med mera sådant så intagen af skräckstycket, att hon ej lemnar pappa i fred, förr än han samtyckt att skicka och köpa biljetter till nästa representation. Han försöker möjligtvis att streta emot, men det hjelper icke långt. Jag skulle hellre vilja gå och se på Hittebarnhets, säger hån. Deland hår kommit till staden igen. Har pappa då icke sett sig mätt på Hittebarnet ännu ? utropar Clementine, och verklig förtviflan målar sig ihennes blickar. På Hittebarnet kan man aldrig se sig mätt, min flicka, försäkrar fadern. Om du, som jag, hade känt denne Konjander i lifstiden, så skulle du vara af min åsigt. Nu är familjen Konjander nästan helt och hållet utdöd. Om femtio år är gubben sjelf en myt, och då får kunglig sekrekter Hicchorn d. y. ett grufligt besvär för att bevisa publiken, att gubben verkligen. existerat och varit ordentligt mantalsskrifven här i staden. Ser du, Konjander var... Kära pappa, förskona mig för din Konjander och låt oss gå och -se på den nya pjesen, som är så rysligt intressant. Ja, alla menniskor gå ju och se på: den pjesen, infaller modren. Grosshandlarens voro der redan för flera aftnar sedan, och kamrerns i går. Jag tycker att vi gerna kunde gå i morgon. Snart skämmes jag att ej ha varit der redan. Tänk pappa, att bödeln sjelf uppträder! Familjefädern måste gifva efter. Och så får teatern hundra fulla hus, hvilket. vi naturligtvis alldeles icke missunna honom. Det kan lära kritiken att vara litet fogligare en annan gång. Det borde åtminstone lära henne, men kritiken är naturligtvis oefterrättlig. Och hvad säges om riksdagen, som icke kan tåla några skattenedsättningar? Nu ha vi lyckligtvis så goda affärer, säger regeringen, när hon beder riksdagsmännen vara välkomna hit igen, att vi kunna tänka på lindringar i skattebördorna. Riksdagsmännens anleten ljusna, så att återskenet I sprider sig som en gloria omkring kronan. ) Hvilken lycklig tid! Men så kommer regeringen och vill göra allvar af löftet om llindringarne. Det är icke alltid det blifver lallvar af sådant. Den personliga skyddslafgiften kan nu nedsättas till hälften mot I hittills, säger regeringen. Gud bevare oss Ifrån något sådant! utropar representationens ena hälft. Det tål att tänka på, j . säger andra hälften, och så kommer frågan om den halfva skyddsafgiften att afgöras genom votering af begge riksdagshälfterna I tillsammans, -Lastpenningarne kunna vi gerna också skänka efters, säger regeringen, ty det är en afgift, som ligger betungande på vår sjöfart. Kommer aldrig i fråga! ropas i begge riksdagskamrarne, och så blir det ingenting af den eftergiften. Det kan förefalla besynnerligt att någon icke vill hafva lindring i sina utgifter, men saken är för närvarande ganska klar: vi hafva så orimligt mycket pengar, att vi ej veta hvar vi skola göra af dem. Och tänk, om vi nu få stenkol dertill! Då går allt, sammans upp i rök. Sedan tredje hufvudtiteln var diskuterad, trodde vederbörande att de skulle få vara i fred för hrj Hedin. Noli jubilare ante triumphum ! påstås i fråga varande Stockholmsrepresentant hafva hviskat till hr Liss Olof Larsson, den unge diplomaten, hvilken naturligtvis endast smålog, såsom diploma terna bruka, när de icke begripa något. Och så steg hr Hedin fram och yrkade, att kammarens talman skulle läsa upp sina lexor i kammaren, innan de framsades inför tronen. Kan man tänka sig ett sådant skolmästrande? Hr Ribbing tyckte icke om förslaget. Hr Kolmodin fick tillfälle att tala om vår gamle vän Thomas Clark, hattmakaren, hvilket var roligt nog, åtminstone för hr Kolmo din. Åtskilliga andra hade också invändningar mot hr Hedins motion, hvilken na Znunlintrig hada gatt olkräck I mangka måNora rr mm BR to rd Och 2 ket Eb Oh ER