Aftonbladet – 5 mars 1872, sida 3

värde icke vore hans, dels att något specifikt kostnadsförslag ännu icke vore upprättadt. Behofvet af utvidgningen är emellertid erkändt at alla, som med dessa förhållanden äro förtrogna, och när så är, måste anslaget utgå, vare sig det öfverskrider 100.000 rdr eller ej. Hr Hörnfelt ansåg det icke vara skäl att, efter hvad som blifvit upplyst af hrr von Geijer och Bergström, bevilja anslaget, det må nu ske med eller utan vilkor. Tal. yrkade derför att slutsumman måtte bestämmas till 5,084,000 rår. Hr J. Pehrsson instämde i hr Keys åsigt om tjenstepersonalens öfverflödiga storlek och hoppades snart få se den reducerad. Emellertid hade det icke varit farligt om utskottet afprutat ännu en half million på det begärda anslaget. Tal. ville dock icke nu härom framställa något bestämdt yrkande. Genom votering, som utföll med 119 röster mot 31, bifölls utskottets förslag med den af hr Key föreslagna förändring, det vill säga vilkorets inflikande i sjelfva beslutet. Minoriteten röstade för K. M:ts förslag. Angående ifrågasatt nedsättning af den personliga skyddsafgiften. Bevillningsutskottet har i afgifvet utlåtande hemställt. att riksdagen icke måtte bifalla K. M:ts förslag om denna afgifts nedsättande till hälften eller till samma belopp, 40 öre för man och 20 öre för qvinna, som den för tiden till och med år 1871 utgjort. Diskussionen öppnades af hr Rylander. -Tal. hade i likhet med fyra andra af kammarens utskottsledamöter reserverat sig mot utskottets hemställan af det skäl, att den föreslagna nedsättningen skulle komma den stora samhällsklass, som under ett strängt arbete med möda lifnärer sig och de sina, till godo. Det vore tillika ett så sällsynt fall, att K. M:tföreslår en skattelindring, att det vore märkärdigt om representationen skulle låta tillfället gå sig ur händerna att lätta de bördor, hvaraf den stora mängden tryckes. Yrkade bifall till K. M:ts förslag. Hr Forsbeck skulle önskat, att utskottet på ett annat sätt behandlat den föreliggande frågan, och allraminst kunde tal. gilla utskottsmajoritetens åsigt, att den tillfälligtvis goda ekonomiska ställningen inom landet innebure skäl mot den föreslagna nedsättningen. Den fattige arbetaren tryckes verkligen af så dryga skattebidrag till en mängd kommunala ändamål, att han gerna tålde vid hvarje lindring, vore den än så ringa. Då dessutom den kongl. propositionen innebure ett af de första stegen på en hittills för osa främmande väg, nemligen lindringens, vore det högst märkvärdigt, om representationen skulle i de mindre bemedlades namn förklära sig icke vilja mottaga den erbjudna gåfvan, al. yrkade bifall till propositionen. Hr Joh, Jönsson instämde med reservanterna. Hr 4. Rundbäck sade sig gilla det slut, hvartill utskottet kommit. Mycket bättre och lämpligare hade varit, om K. M:t föreslagit en nedsättning i de tullsatser, som höjdes vid 1867 års riksdag. Att så ej skett, måste hafva till följd, att riksdagen säger nej, då det en annan gång blir fråga om någon sådan förhöjning. De, som tala för personliga skyddsafgiftens nedsättande, hafva som skäl anfört. att denna nedsättning skulle särskildt tillskynda den mindre bemedlade en fördel. Tal. ansåg, att om man specielt ville gynna denna klass, af medborgare, funnes dertill ett bättre medel Cenom att höja den från bevillning befriade inkomstsumman från 300 rdr till 4eller 500. Men Kär uppstode en helt annan fråga. nemligen den, är det i något afseende klokt att nu göra skattenedsättningar? Tal. vore icke på det klara med huru denna fråga skulle besvaras; men så mycket vore säkert, att det vore förhastadt att antaga, det nu rådande goda konjunkturer skola blifva afnågon varaktighet. Erfärenheten har städse lärt, att godt och ondt vexla med hvarandra. Endast derom vore man oviss, när förändringarne skola inträffa. — På samma gång som K. M:t föreslår skattelindringar, framställer han proposition om ett nytt jernvägslåns uppliggande på 8 millioner. Det vore visserligen, enligt tal:s åsigt, odt och bra att medel anskaffas till fortsättande af de beslutna jernvägsbygnaderna; men hvar. till skulle det tjena att, då staten har tillgån. ar att disponera, göra sig af med dem för att i stället nödgas låna så mycket mera? Man hade dertill så mycket mindre skäl; som förmågan att bära skatter nu är större in don varit på länge. Tal. yrkade på de anförda skälen bifall till utkottets afstyrkande hemställan. Kr C. J. Bengtsson instämde i den algifna reservationen. Hr Per Olsson från Helsingborg, Då landet vore i den lyckliga ställning att skattenedsättningar kunna göras, ansåg tal, det vara en huk vudsak, att dessa beslutas på da håll. der de medföra största fördel för den mindre bemediade, och Vi kalle tal. att i sådant syfte ärendet måtte till utskottet återremitteras, på det man måtte medhinna att under tiden inuau det återkommer besluta öfver de öfriga jemväl föreslagna skattenedsättningarne, Hr Törnfelt. Utskottet trodde sig evinnerli. gen stå fast såsom ett palats. Man hade påstått att den personliga skyddsafgiften är så till vida nödvändig, som individen derigenom påminnes om att han är en medlem af samhället och att han derför med gladt mod borde erlägga denna skatt. Talarens orfarenhet vore dock den, att samhällsmedlemmårne i allmänhet blifva ganska långa i synen, då de hafva den glädjen mottaga sina respektive debetsedlar. Då regeringen nu visat sig så ädel och föreslagit en nedsätting till hälften, ansåg tal. att representationer borde taga steget fullt ut och beslnta äfven den andra hälftens borttagande. I sådant syfte yrkade tal: återremiss. Hr Jonas Jonasson yrkade äfven återremiss. Hr Edlund kritiserade utskottets motivering, som tal. fann i alla afseenden otillfredsställande, Hr Rundbäcks åsigt, att man i främsta rummer borde sänka tullen på kalie och socker, kunde talaren ej heller godkänna. Den minskade tullen skulle förorsaka ett prisfalt. förutsatt att något sådant verkligen blefve följden och att icke eftergiften komme uteslutande handlanden till godo, af ett öre pr , Således skulla i ett hushåll, bestående af man och hustru, förtäras 60 I in. nan en lindring uppkomime, motsvarande den af K. M:t föreslagna. Utskottet hade sagt, att skatten vore ett vederlag för individens rätt att under statens lagar njuta hägn och frid. Man finge dock icke förglömma. att äfven den fattis gaste måste för det anttamålet påtaga sig andra uppoffringar af fierahanda slag. Pal, anhöll om afslag å utskottets hemställan och bifall till K. M:ts proposition, Hr Mankell kunde icke instämma med ot tet, emedan tal. ansåg de personliga skatterna vara de mest orättvisa af alla, Den. som har en årlig inkomst af t, ex, 49 300 rdr, drabbas af döm ej hårdare än ler. som förtjehar blott 400 rår. Utskottet-hade som skäl för afstyrkande äfven anfört, att. don i fråga varande afgiften vore individen en påminnelse om att han är medborgare, Tal. ville i sådant bänscende tilltro de personliga kommunala utgiftorna, fem ciler sex till antalet. om samma helsosamma inflytande, och skpile de ej -förslå; hade man ju alttid de inålrekta skatterna att hoppas på. for faktiskt misstag hade utskottet gjort sig skyldigt till, då det Meg, att personliga skyddsafgiften infördes 1812. Den beslöts nemligen vid 1808—1809 årens riksdag: Talaren yrkade återremiss i samma syfte som hr Per Olsson och anhöll att de, som rösta för rent afslag, måtte instämma i återremissen, såsom innebärande det under för handen varande förhållanden klokaste beslutet. (Forts.) SS (Insändt.) TVAL Em Af mstdlan Alt Jaa ss? GA RH