Aftonbladet – 5 mars 1872, sida 3

ten vore bättre, ty då vet man hvem den träffar, medan nedsättning i konsumtionsskatten blott långsamt söker sig väg till konsumenten, så att den kanske åter måste höjas, innan verkan af nedsättningen hunnit fram. Yrkade på denna grund bifall till K. M:ts förslag. Hr Stockenström fann det billigt att man betalade för sina barns undervisning — således kunde man ej nedsätta något i den hälft af beToppet som utginge för folkskolorna. Lika litet borde man göra nedsättning i den del som utgår för det personliga skyddet och som lika mycket kommer den fattige som millionären till odo. Skatten vore ej betungande, och icke ens ör 50 år sedan då den utgjorde 1 rdr 50 öre hade klagån försports deröfver. Tal. yttrade att det vore väl om det ansåges förödmjukande att bli befriad från denna skatt, men han trodde ej att så vore, då så söka sig in på fatden. Yrkade bifall till utskottets betänande. Hr v. Koch ansåg att i främsta rummet borde de skatter som hvila på varor hvilka äro nödvändiga för arbetarne nedsättas, i andra rummet de som tynga på rörelsen, såsom bergverkstionden och lastpenningarne, och slutligen antingen de som erläggas för personligt skydd eller på varor sådana som kaffe och socker. De tre förstnämnda skatterna trodde tal. nu skulle kunna nedsättas; hvad nationen dermed vunne förökade sig bättre än motsvarande summa i statens kassor. Såsom exempel på huru betungande de personliga skatterna äro omniumnde tal. en fattig skräddaregesäll som för sig med hustru och barn fick betala 11 rdr årligen. Vår allmoge på landet har dessutom stor benägenhet att lägga skatterna nedåt liksom man här vid riksdagen vill lägga dem uppåt, och derföre blir den fattige på landet så tungt beskattad. Yrkade bifall till regeringens förslag. Hr Brun ansåg den personliga skyddsafgiften så föga betungande, att den kunde bäras af alla. Den utgjorde dessutom en nödvändig påminnelse för det medborgerliga medvetaudet. Om den borttoges skulle den göra en stor del likgiltiga. Nu om någonsin har dessutom arbetaren goda tider, så goda att industrien lider af de höga fordringar han framställer. Den tid kan dessutom komma då man behöfver detta bidrag. I alla fall vore vidmakthållande af rättsbegreppet hufvudsaken. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Montgomery Cederhjelm erinrade om att ne afgifter som tynga på rörelsen nog ändå blefve borttagna, ty derför skulle de mäktiga intressen som hade gagn deraf sörja. Derföre borde K. M:ts propgsition godkännas. Förhöjningen i tullen på kaffe och socker märktes ej och dessutom vore dessa varor ej nödvändiga. Man kunde undandraga sig denna indirekta afgift, men ej den direkta af skyddsskatten. Då skatterna till kommunen vore så betydliga, så vore det skäl att lindra skatterna till kronan. Yrkadebifall till K. M:ts proposition. Frih. ar Ugglas ansåg att föregående tidens erfarenhet talade med varnande röst mot skattenedsättningar. År 1862 slutade med ett öfverskott af 3 millioner rår. Äfven de följande åren lemnade betydliga öfverskott, men så kommo de olyckliga åren 1867, 1868. och 1869 under hvilka bristen uppgick till sammanlagdt 8 millioner rår. De derpå följande åren ha lemnat ett öfverskott som uppgår till 10 milioner, men derifrån bör man riikna den förut uppkomna bristen och deraf minskade kapitaltillgång samt anlitade fonder och lån. Vi befinna oss fördenskull i icke stort lyckligare ställning nu än vi gjorde år 1867, hvadan man. ännu några år borde vänta innan man tillgrepe skattenedsättningar. Talaren hade vidare funnit skäl tvekan deruti att inkomsterna för år 1873 blifvit beräknade till 52,857.000 rdr medan utgifterna uppgå till 51,228.000 rdr. Med bankovinsten, 1.300,000 rår, uppgå således inkomsterna endast till 8 millioner mer än utgifterna och detta öfverskott är ovanligt lågt. Det hade varit lyckligare om K. M:t i stället förklarat att tilläggsbevillningen icke för detta år behöfde npptagas, emedan inkomsterna för året blifvit beräknade lägre än hvad de visat sig vara. Emellertid ville talaren ieke förneka, att allmänna åsigten är för en skattenedsättning, ehuru talaren trodde att en nedsättning i den personliga skyddsafgiften blott i högst ringa mån kommer de mindre bemedlade till godo, då husbönder i de flesta fall erlägga den. För öfrigt är den personliga afgiften icke så tryckande. Med mantalspenningar utgör den blott 1 rdr 20 öre för man och 60 öre för qvinna, eller värdet af-ett dagsverke, något som väl:ej kan anses vara myc ket. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr statsrådet Wern upplyste om tillkomsten af skyddsafgifen: Under den brist som år 1812 uppstod ansåg man sig ej kunna ålägga inkomstskatt såsom ej möjlig att tillämpa, man föreslog i stället kopfafgift. produktionsafgift och öfverflödsbeskattning. Det var i sådant sällskap som skyddsafgiften kom till. Man egde en så oroande känsla af denna afgifts orättvisa att man föreslog att den skulle utgå olika af olika samhällsklasser; men man måste fylla en brist af 2,500,000 rdr och man tog till hvad man kunde. Nu frågade talaren om det icke vore skäl att åtminstone minska denna afgift i synnerhet sedan bevillningen blifvit minskad från 8 till 1 procent, i vissa fall, från 5 till 1, procent i andra och från 2 per mille till till 1 pr mille för fastighet; vi ha minskat tullarne I månfaldiga repriser, upphäft exporttullar och genom franska traktaten tagit bort tullar, som beräknats till.2 millioner rdr: Då undersådane förhållanden våra statsinkomster lemna ett betydligt öfyerskott, så är det väl skäl att nedsätta skyddsafgiften, som icke på trettio år blifvit sänkt. Bevillningsutskottet framhåller angelägenheten af att borttaga de skatter som tynga på rörelsen; hvar och en bär sin tunga och man kan härvidlag icke anställa några jemförelser: men om det är rätt att t. ex, borttaga julien på plogar, bör man här också tänka på att lindra skatterna för arbetaren. för den arm som för plogen. — Tal. trodde sig knappt behöfva framhålla att den fattige, så länge han har mantalspenningar och kommunalskatter, skall lika mycket känna sig vara en medlem af staten som bidrager till fyllande. af dess behof, antingen skyddsafgiften minskas eller ej. Något missnöje har icke gifvit sig tillkänna, det är sannt och det är lyckligt att vårt folk ännu icke för politiska indamäl ledts att tala om skatterna, men ingen kan lita derpå för framtiden och ganska stora klagomål ha just försports i afseende att skatt skall erläggas till skolorna. medan skolgången i elementarskolorna är fri. Det har talats om att skyddsafviften ej skulle vara en tryckande börda; begreppen äro så olika, men om vi skulle betala en trehundradedel af våra inkomster i personlig afgift, skulle vi finna det ganska tryckande, och om en arbetare är i stånd att årligen aflägga någon liten del af sin arbetsförtjenst, så skall han utan tvifvel anse det betungande att deraf betala 3 rdr 65 öre. I dylik belägenhet äro de som bero af sina händers arbete, de som lefva af understöd och som ha små pensioner o, s. v., och deras antal är väl ej ringa. Kommunalstämma eger dessutom ej i allmänhet rätt att befria någon från erläggande af denna skatt, ty det får blott ske på grund af fattigdom eller sjukdom, och tal. visade med statistiska uppgifter att kommunen numera ganska litet begagnar denna rätt, så att från det att år 1862 och 1863 omkring 13 procent hefriades från skyddsafgiften, så nedgick detta förhållande åren 1866 och 1867 till omkring 8 och Åren 1869 och 70 till 10 procent. Att söka befrielse från denna afgift är icke blott förödmjukande utan det är rent af demoraliserande, och just att folk ej anser det förödmjukande bevisar att sjelfva systemet är förkastligt. — I afseende på farhågan att vår ställning ej skulle vara tillräckligt god för att göra skattenedsättningen erinrade tal. dels om att då man år 1871 behöfde 700.000 rdr utöfver den allmänna bevillningen, så hade man nu ett öfverskott af 700,009 i ständiga inkomster utöfver de ständiga utgifterna. Dessutom har man att gälda under föregående oa häåalatna tillfällioa Nntoifter så att of