Aftonbladet – 4 mars 1872, sida 2

sera förbi sin farfars dörr, öppnades denna af baroneten, som fick se honom. Är det du, Tom? Hvad är klockan? Hon fattas tjugu minuter i fem, sir. Åh, är hon så mycket? Kom in och hjelp mig att taga på mig rocken. Vi få hit Ardes snart. Jag börjar stundom tro, vet du Tom, tillade den gamle mannen, medan de gingo igenom hans förmak för att komma in i sängkammaren, att jag snart torde finna mig tvungen till den verkligheten på gamla dagar, att taga mig en kammartjenare. Mina armar och ben vilja inte betjena mig numera. Tag mig till er kammartjenare, sir. Ni skulle ju kunna låta mig få hjelpa er, mycket mera, än hvad nu är händelsen. Jag tycker ej om att gifva efter, det är hela saken, kära Tom; ser du, jag har hjelpt mig sjelf hela mitt lif, Sitt ned vid elden så länge, medan jag tvättar mina händer, så kan du sedan slå uthandvattnet. Du är sjelf färdig, ser jag. Färdig! — för hvad, sir? frågade den unge mannen, som inte rätt förstod meningen. För hvad? För middagen, naturligtvis. Men — jag kan inte äta någon middag i dag, sir, sade Tom ärligt. Sir Dene tog sina händer ur vattnet och vände sig om för att betrakta Tom. Hvarför kan du ej äta middag? Jag hinner inte, sir. Jag måste nu genast gå med Simmons för att hålla vakt. Hvarför då? Hvarest? I ekskogen; enligt er önskan, sir. Skulle du hålla vakt der, tillsammans med Simmons! upprepade baroneten med ott starkt uttryck af förvåning i sitt vackra, samla ansigte. Hålla vakten julnatt! Nej, nej, min käre gosse; ingen som hör mig till,