Aftonbladet – 4 mars 1872, sida 2

undan. Att den sistnämnde kunde vinna miss Arde till sin maka, var icke alls möjligt, i betraktande af de båda ungas olika samhällsvilkor. Men Tom var — så mycket det än kostade på mylady att erkänna det) — en ovanligt vacker, ung man och tycktes vara på den vänligaste fot med den unga arftagerskan. I fall hon fick det infallet att tro sig tycka om Tom, skulle hon ju, mot allt sundt förnuft, kunna gifva Jarvis korgen! För att motverka en sådan utgång måste Tom lemna orten och, tills detta kunde åstadkommas hållas så skild ifrån att närma sig May, som det var möjligt. Efter att noga hafva betraktat dessa förhållanden i sina tankar, hade lady Lydia kommit till det beslut, som en utgångspunkt för sina planer, att Tom Clanwaring alldeles icke skulle få en plats vid middagsbordet denna juldag, då May väntades jemte sina föräldrar — åtminstone i fall myladys skickligt uttänkta planer kunde hindra detta. Sedan hon lagat om elden i baronetens rum, så att den åter flammade friskt, tog hon en stol midt emot hans och började tala i ett ämne som ofelbart väckte sir Denes harm och otålighet: krypskyttar och vildbrådstjufnad. Det hade denna vinter in träffat flera oordningar på godset af denna anledning än förut i mannaminne. Natt efter natt smögo dessa fredsstörare omkring i skogarne på det mest oförsynta sätt och ännu hade ingen af dem kunnat ertappas. Randy Black var misstänkt för att vara hufvudmannen och sir Dene hade gått ända derhän att låta anställa husvisitation vid Den smygande Indianen, mep intet vildt hade blifvit ertappadt. Under deras samtal härom blef sir Dene som vanligt ifrig och uppgaf åtskilliga mått och steg som skulle