Aftonbladet – 1 mars 1872, sida 2

om sir Denes och yttrade artigt urskuldande: : Jag visste ej att ni sjelf, lady Lydia, ämnade åka med sir Pene. Se så; det kan vara nog taladt dm den saken nu, sade hon tvärt. Gif mig tömmarna,2 Nej, sade baroneten, som ännu hyste hela sin forna ovilja emot att låta köra för gig at ett fruntimmer och som dessutom hellre velat ha sin sonson, än henne bredvid sig: Gif dem åt mig, Tom, Jag kör sjelf, Lydia. Med en sväng af piskan och en fryntlig helsning på de få af ortens allmoge, hvilka stannat för att se afresan, satte sir Dene sin pony i rörelse, Tom lyfte på hatten för lady Lydia med ett vänligt leende som ingen må tro var hyckladt, ehuru föga denna qvinna gjort sig förtjent af någon vänlighet af honom. Tom Clanwarings hjertelag var så försonligt och godt, att han äfven för henne hade en glad och förbindlig blick. Sir Denes färd fortskred icke hastigt; många grannar och bekanta väntade få ett ord och ett handslag, och alltsom oftast hölls ponyn stilla. Tom var med sin raska gång snart framför dem och hade upphunnit två damer, mor och dotter, enligt hvad man af likheten dem emellan kunde finna — vackra fruntimmer med en fin rodnad på kinden; vi måste tillägga att dotterns utseende var mera intagande och behagligt än modrens. Mrs Arde, tillåt mig att önska er en glad jul. Mrs Arde, vände på hufvudet. Är det ni, Tom Clanwaring? Tack! Jag önskar er detsamma. Hennes röst var ej hjertlig, då hon yttrade detta; det bästa som kunde sägas derom, var att den ljöd kallt höflig, Ehuru