Aftonbladet – 29 februari 1872, sida 2

santa artikel öfver den nu varande situationen i Frankrike: Den politiska ställningen i Frankrike är mycket farlig och mycket karakteristisk. Intet parti är nog starkt att vänta, och intet parti eger styrka att kullvotera och konstitutionelt öfverflygla de andra. Thiers hotar dem alla, det ena efter det andra, och är alltjemt i besittning af nyckeln till situationen. Icke utan skäl svarar han monarkisterna på deras förebråelse att han icke stödjer sig på majoriteten, att då han vänder sig till den, finner han endast konspiration. Venstern svarar han å andra sidan, att han vill försvara fördraget i Bordeaux — fördraget att lemna frågan om regeringsformen oafgjord tills tyskarne ha lemnat Frankrikes jord — till och med mot republikanerna. Och så länge Thiers har kraft och förmåga att hålla det ena partiet i schack genom det andra och att upprätthålla sin ställning på grundvalen af det arrangement, som vid krigets slut vidtogs för tillfälliga ändamål, skall han troligen genomdrifva sin vilja. Sjelfva det faktum, att han representerar ett tillfälligt arrangement är en fördel för honom, Derigenom vinner han för sig alla anhängarne af provisoriet, äfvensom alla sådana, som visserligen icke äro för detta provisorium, men som tro att tiden skall verka för dem, hvarjemte alla de, hvilka hvarken älska det nuvarande interimstillståndet eller tro sig ha något att vänta af tiden, utan helt enkelt ännu icke ha bestämt sig, derigenom ställa sig på hans sida. Derjemte, förmoda vi, har han för sig de få — vi frukta att de äro blott få — som känna sig genom hedern bundna vid fördraget i Bordeaux, och som äro allvarligt öfvertygade om, att landet svårligen kan fritt afgöra om hvilken styrelseform man bör försöka, så länge utsigterna till en ny sammanstötning med Tyskland ännu äro så stora. På grund häraf har Thiers, tro vi, icke ringa utsigt att kunna hålla i schack de många otåliga partier, som röra sig omkring ho nom, genom den (i Frankrike) ovanliga åtgärden att fast och strängt vidhålla ett politiskt fördrag, som tillfredsställer ingen, men som lemnar hoppet qvar för alla. Vi påstå icke, att det nuvarande interimistiska tillståndet skall kunna upprätthållas så länge Thiers lefver, ty det är mycket möjligt att han öfverlefver den tyska ockupationens slut, hvilket utan tvifvel äfven måste göra ett slut på provisoriet, och det kan äfven hända att han måste uppge sin makt, innan den går till ända; men vi på stå att han befinner sig i den yppersta ställning att kufva de lättrörliga och tvekande partier, som bära afvog sköld mot honom, och att han eger förmåga att korsa äfven den bäst uppgjorda af alla planer till att få honom att afgå — nemligen den att göra hertigen af Aumale till republikens vicepresident under honom, med makt att intaga hans plats i händelse han plötsligen skulle resignera. Vi kalla denna den bästa af alla planer att förmå Thiers att afgå, först emedan den icke skulle utgöra något våldförande af fördraget i Bordeaux, ehuru den på samma gång skulle vara likbetydande med ett misstroendevotum mot honom, och för det andra emedan den skulle vara riktad emot en af Thiers mest framstående svagheter — nemligen den attständigt vilja resignera, när han icke kan genomdrifva sin vilja. Thiers har dock, förmoda vi, den bästa utsigt att kunna omintetgöra äfven denna plan, ty både högern och venstern hysa mycket litet förtroende till den slutliga lösningen, då, vare sig genom Thiers död, genom områdets utrymning eller genom framgången af komplotterna att få honom att afgå, tiden kommer för landet att definitivt välja sin nya styrelseform. Interimstillståndet fortfar, icke derför att man eger förmåga att vänta och föredrar att vänta, tills faran af det tyska hotet är öfver, utan derför att hvarje parti och hvarje fraktion är rof för en sådan otålighet och spänning, att den icke vågar utsätta sig för risken af en falsk rörelse. Legitimisterna kunna icke bestämma huru stora eftergifter de böra göra åt orleanisterne, och orleanisterne kunna icke bestämma huru stora eftergifter de böra göra åt legitimisterne; högern och centern våga icke förena sig till ett gemensamt anfall mot republiken och republikanerne våga icke öppet anfalla monarkisterne; de kon servativa republikanerne veta ej huru stora eftergifter de skola göra åt de radikala republikanerne, och de radikala republikanerne veta ej huru stora eftergifter de skola göra åt de röda. Alla partier befinna sig i en dylik tvekan, emedan ingen känner sin egen styrka, och ingen vill riskera någonting för att pröfva den. Trots allt sken af verkligt tålamod, förhåller det sig dock så, att den verkliga förmågan att ståndaktigt afvakta och icke anticipera på framtiden icke blott ej är till finnandes, utan är omöjlig. Församlingen skälfver dag för dag likt löfven på ett aspträd af väntans och fruktans rörelser. Administrationsarbetet och försöken att åstadkomma en duglig armåe och en lämplig tulltaxa samt att reorganisera Frankrikes finanser och att begränsa kursen fördröjas eller motverkas mer eller mindre genom den passionerade ifver, med hvilken fransmännen sysselsätta sig med de båda partiproblemerna — monarki och republik; och om monarki, hvad slags regime? och om republik af hvad slag — konservativ eller progressiv? Och likväl är det just häftigheten af detta lidelsefulla intresse, som öfvertygar oss. att RER