Aftonbladet – 27 februari 1872, sida 3

Den förflutna veckan medförde litet mera lif i politiken, ej så mycket kanske i den stora internationella, då man ännu går och fumlar i Alabamafrågan och der Thiers ännu, fastän kanske med knapp nöd, håller balansen gent emot en Chambord, gudsnådlig i åminnelse, en Bonaparte, som åter befinner sig i sitt element, konspirationens, och några lemningar efter kommunen, hvilka tycka att det ännu finnes åtskilligt att bränna upp i Paris, ej så mycket i den delen af den stora politiken, säga vi, som ej mera i den, som opererar på Riddarholmen i Stockholm och den som inbillar sig operera också vid Riddarhustorget bakom ryggen på gamle kung Gösta. På det man likväl skulle vara så mycket europeisk samt till och med diplomatiskt europeisk som möjligt, så gjorde man tredje hufvudtiteln till föremål för förhandlingarne. Det är en ganska intressant hufvudtitel, åtminstone för diplomaterna, ty liksom medicinen helt säkert nytta gör åt medici, om intet flera, så hafva vära diplomater ovedersägligen någon liten fördel af denna del af svenska statsregleringen, och om många ickediplomater kanske inbilla sig, att hufvudtiteln just ej är en af de allra nödvändigaste, bevisar detta ingenting annatiän att de aldrig lärt sig att uppfatta sakerna i stort samt alldeles icke förstå sig på hvad som kan uträttas på karrieren. I hvilket fall som helst är tredje hufvadtiteln intressant åtminstone när han står på föredragningslistan i Andra kammaren och då hr Hedin tager honom om hand. Man kunde möjligtvis önska, att hr Hedin vore något mera diplomatisk äfven i formen, och det är hvad representanterna för Wenersborg—Åmålsamt Leksand—Å1—Bjursås etc. specielt önska, men det är onekligen en viss kläm i hans anförande. Han är obeveklig, oförsonlig, ja grym i sina deduktioner, och när han talar om utrikeskabinettet och Eklunds svenska historia, vilja vi knappt höra på honom, ty det är att intränga på det diplomatiska privatlifvets helgade område, men för öfrigt torde man allt kunna lära ett och annat af honom. Just detta vågade vi för ett par dagar sedan helt anspråkslöst uttrycka för en ung diplomat med briljanta utsigter. Diplomaten smålog med detta fina, mycket mer än fina, högst egendomliga småleende, som endast endiplomat har i sin makt och som gör honom så beundransvärd, så stor och outgrundlig för vanliga dödliga. Det var diplomatens hela svar, men det var nog. Hr Hedin må draga till med aldrig så många klämmar, så småler endast diplomatien, och behöfver sannerligen ej heller annat. Vår nuvarande utrikesminister är kanske ej så riktigt diplomat, som en chef för ett sädant departement borde vara. Den anmärkningen gjorde mången i den förflutna veckan, då hans excellens svarade på hr Hedins anmärkningar. Svaret var förträffligt, det kan ej nekas, värdigt, fint och framför allt äkta gentlemannalikt. Men vardet verkligen diplomatiskt? Mäånne det var en f. d. envoye-extraordinaire och ministre plenipotentaire som talade? Var det ej mer den gamle hederlige sjöofficern? Att stå så der och helt öppet medgifva, att han ansåg sig skyldig att egna all uppmärksamhet åt hr Hedins anförande, hvilket han förklarade, så vidt vi ej minnas allt för orätt, vitna om mycken sakkännedom; det är, med förlof sagdt och med bibehållande af all skyldig uppmärksamhet för en af vårt lands mest framstående personligheter, nästan allt för rakt fram, till och med nästan allt för oförsigtigt. Hvad tror ni att en verklig diplomat sagt, en som icke gjort sin karrier på sjön och blifvit van vid att helt simpelt öppna munnen på vanligt menskligt sätt? Jo, han hade smålett med det fina diploma tiska leendet och icke sagt någon ting. Det är det mest diplomatiska. Eller också hade han, i fall ett svar omöjligt kunnat undvi kas, gjort det så fyndigt. outgrundligt, intet sägande, att det varit såsom ingen ting passerat, Se så hade den gjort, som Dlifvit