Aftonbladet – 26 februari 1872, sida 3

— OO OO EEE: både i utseende och sätt, som påminde baroneten om Maria, så som han såg henne den nyårsqvällen, då han alldeles oväntad kom till de unga makarnes hem i Malvern. Hade han också önskat neka, så hade detta ej varit honom möjligt, med detta minne klart för sina tankar. Nåväl, sade han och steg upp, till tecken af att företrädet var slut, jag ger er mitt löfte härom, mr Owen, ehuru jag helst skulle sett, att ni meddelat mig anledningen till ert beslut. Vänta! — har ni råkat i ekonomiska bekymmer? Är det en sådan orsak ? Nej, derom ber jag er vara öfvertygad, sir Dene, svarade William Owen med en lätt rodnad. Förhållanden, öfver hvilka jag inte oger något välde och inte skulle kunna ega det, tvinga mig att lemna orten, Jag önskar att det vore annorlunda. Godt; till åess er mor inte lefver längre, fortgår det säledes oförändradt och ni är min arrendator? Om ni så tillåter. Jag tackar er mycket, sir, för er godhet emot mig. Sir Dene räckte honom handen, och den unge mannen gick... Som läsaren torde erinra sig, kom han ut i korridoren just lagom för att se lady Lydia slå Tom med ridspöet, då äfven baroneten kom ut vid gossens jämmerrop. När denne sedan åter gick in i sitt rum, fann han att den unge arrendatorn hade NE honom dit in, Sir Dene såg förvånad på, huru William Owen stängde dörren efter sig. Jag ber om tillgift, sir, för att jag vågar blanda mig uti en sak, men — jag har ännu en-ynnest att anhålla om. Låt den stackars lilla gossen komma hem till oss. Jag skall uppfostra honom och sörja för honom, som om han vore min son. (Forts)