Aftonbladet – 26 februari 1872, sida 2

Sbaldl13 Upplysning 1 saKen, ansag han 518 ej böra efterkomma denna önskan. De parlamentariska intrigerna och de olika partiernas program absorbera för närvarande nästan hvarje annat politiskt intresse i Frankrike. Högerns program, hvilket ännu icke blifvit offentliggjordt, såsom man påstår af fruktan att framkalla agitationer, innehåller utom de af oss förut omnämnda punkterna äfven den förklaringen att nationen har rätt att ordna landets institutioner genom nationalförsamlingens votum. Denna förklaring betraktas som synnerligt vigtig, emedan den utgör ett underkännande af grundsatsen om den gudomliga rätten. Det är troligen denna punkt, som gjort att, enligt hvad det uppgifves, grefven af Chambord för sin del låtit förklara, att han icke gifvit sitt bifall till dei manifestet uttalade grundsatser. Högra centerns uttalande utgöres af ett bref till författarne af högerns program och i hvilket förstnämnde parti uttrycker sitt bifall till högerns manifest. I detta bref betonas dock uttryckligen att partiet vidhåller den nationella fanan, hvilket säkert kommer att ljuda mycket illa i legitimisternes öron. Högra centerns bref slutar med ett erkännande af Thiers tjenster och ett löfte å undertecknarnes sida att understödja honom. På grund af det här anförda synes det dock, som om den tillämnade monarkiska fusionen skulle blifva ett fiasco, enär intetdera af partierna vill uppgifva eller modifiera de id6er, hvilka hittills åtskilt dem. Också äro ryktena om fusionens nuvarande ståndpunkt till den grad stridiga, att det är omöjligt att göra sig ett klart begrepp om hvad som är sanning eller partiutsmyckning i desamma. Ofvanstående redogörelse för programmen, hvilken vi hufvudsakligen lånat från Times särskilde korrespondent i Paris, innehåller emellertid det mest faktiska, som vi hittills funnit meddeladt om fusionen. De i går hitkomna franska och engelska tidningarna meddela nu innehållet af den lag, som regeringen genom inrikesministern Lefranc förliden onsdag förelade nationalförsamlingen för att skydda henne och regeringen mot de extrema partiernas anfall, synnerligast inom pressen. Lagförslaget kom alldeles oväntadt och uppväckte den största bestörtning inom nationalförsamlingen. Förslagets hufvudpunkter äro följande: Regeringen bemyndigas att på grund af lagen af den 17 Maj 1819 väcka åtal mot och straffa hvarje anfall mot nationalförsamlingens eller regeringens rättigheter och makt. Hvyarje publikation, som uppmanar eller lockar till att störta regeringen ställes under åtal och dömes efter lagen af den 11 Augusti 1848, Hvarje tidning, som blifvit indragen eller undertryckt på ett ställe un der belägringstillståndet får icke tryckas eller skrifvas på något annat ställe. Uti motiveringen till lagen förklaras att ändamålet med densamma är att tillförsäkra församlingen och regeringen, lagligen konsti tuerade genom omröstningarna den 17 Februari, den 18 Mars och den 31 Augusti 1871, den aktning och lydnad, som äro oundgängliga för dem, Församlingen, heter det vidare, måste få arbeta i fred, och genom att skyddas mot en för partisyftemål verkande press, skall landet återvinna det lugn, som är nödvändigt för dess lycka och för betalandet af den skuld, som ett olyckligt krig pålagt det, Regeringen är berättigad till allas aktning och skall försvara sig mot alla partiers otålighet, våldsamhet och beskyllningar, Efter förslagets uppläsande uppstod en scen af den största förvirring, hvilken varade i öfver tio minuter och uttryckte sig genom skrik, hojtningar och derigenom att åtskilliga medlemmar rusade upp från sina platser, för att samtala med sina vänner eller på det våldsammaste apostrofera sina motståndare. Då lugnet någorlunda blifvit återstäldt uppstod följande debatt: Markis de Mornay. Församlingens upprörda stämning berättigar det förslag, som jag har äran framställa. Jag begär ajournering tills i morgon. (Häftigt afbrott. —N MN nej!) Lefrane. Jag motsätter mig bestämdt ajourneringen tills i morgon. Det är nödvändigt att vi redan i detta ögonblick yttra oss om det framställda lagförslaget. (Våldsamt afbrott.) Dessa lagar hafva egt bestånd under alla styrelser. Larochefoucauld-Bisaccia. Ministern glömmer att han är minister för en provisorisk regering. Lefranc. Församlingen har hört afbrottet; ja måste derför besvara det. (Ja, ja! Nej, nej! Regeringen har varit den första att erkänna er konstituerande makt. (Bullret blir nu så högljudt, att en del af ministerns ord icke kunde höras af referenterna.) Församlingen beträder en oriktig väg. (Från högern: Det är ni.) Lefrane. Hvad vilja vi väl? Försvara församlingens trenne dekret, försvara hvad hon gjort den 1 Mars och den 381 Mars 1871, (Häftigt afbrott, tumult, hvarandra korsande interpellationer.) Då församlingen icke fattar de motiv. som komma oss att begära skyndsam behandling. misströstar jag om att göra mig förstådd. (Lång och djup rörelse.) Baragnon uppstiger i tribunen. (Till votering! Nog! Pill vatering ty Houvier fmidt under oväsendet). Afvakten då manifestet från Anvers, innan I yttren er. (Skr aet blir ännu starkare, Hela församlingen rasar Upp.) BRaragnan, Jag vill icke lägga något hinder vägen för regeringen, men jag fordrar att vi jåtolka förslaget enligt vår åsigt. Naturligtris I hör härander förstås. att vi vilja försvara för