Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 3

ch J universitet sistildns höst. Det synes sor ilom möningön ursprängligen Varit ätt fö tryckningen låta dessa uppsatser underg någon omarbetning, men de hafva, enlig I hvad författaren sjelf anmärker, genom si! frisinnade hållning ådragit sig så mycke : ovilja, jemte den smickrande uppmärksam net, som kommit dem till godo, att det ome delbara utgifvandet varit nästan ett försig . tighetsmått mot ortodoxiens, den estetisks så väl som den rent filosofiska och religiösa ortodoxiens möjliga benägenhet för missför. stånd och skefya framställningar af befa ; jradt kätteri; Föremålet för dessa tippsätser — som genom ofvan antydda förhållande bära ytterli I gare en prägel af friskhet och djerfhet — ; lär den litterära reaktion, som under nittonde ;lårhundradets första årtionden gjort sig gälI lande mot adertonde århundradets frihetssträfvanden. Under teckningeh af denna reaktion söker författaren ätt framför allt hålla fast vid vissa ledande rörelser i den tyska, franska och engelska litteraturen under i fråga varande tid, men förlorar derunder 8j fosterlandet tur sigte. Han påpekar sålunda till en början hurtilsdes ett af franska revolutionslitteraturens slagord Var den fria tanken. Men, menar författaren, I denna fria tanke hann till Danmark endast i den ensidiga formen af teologisk rationalism och samtidigt hade den rene tankes fanatisme i de stora kulturländerna redan gått öfver sina bräddar och framkallat försigtighetsmått, med ett ord reaktion: Da kom vi med i reaktionen I alle vore litteräre bevägelser i dette århundredes begyndelse, i Öhlenschlägers poesier, i Grundtvigs prädikener, i Mynsters taler og Ingemanns digte er der et stärkt element af reaktion mod det 18:de århundrede. Författaren finner både berättigadt och naturligt, att en sådan reaktion infänn sig: Men — och det är detta som mot honom väckt en storm af ovilja, hvilken bland annat yttrat sig i ängsliga beskärmelser af äfven svenska tidningar, som omtalat hans föreläsningar — han finner oberättigadt och onätiärligt att denna reaktion ännu fortfar i Norden långt efter det den på andra håll upphört: Hvad i detta sammanhang yttras om ktion i allmänhet är särdeles väl både: tänkt och sagdt. Reaktion i och för sig är, enligt hvad författären betohar, långt ifrån! liktydigt med ett tillbakagående, utan tvärtom ett framsteg, då den nemligen är sann, supplerande och korrigerande. Men en sådan reaktion är kraftig, kort och stagnerar icke, då deremot den litterära reaktionen mot adertorde århundradet, räddslan t.ex. för än Voltaires id6er, ej tyckes vilja upphöra. Fölgen er, at vor litteratur er sunken sammen i en dös, der snart begynder at forundre os selv; Af denna anledning säger sig för-; fattären ha fått lust att skildra huru just samma reaktion i andra länders litteratur; blifvit häfd. Han vill skildra sex olika litteraturgrupper, påminnande om akterna i; ett stort drama. I den första gruppen, den franska af Rousseau inspirerade emigrantlitterattiren, börjar reaktionen, men här äro ännu de reaktionära strömdragen öfyerallt blandade med de revolutionära. I den andra gruppen, Tysklands halft katolska, romantiska skola, är reaktionen i stigande, den går längre, den håller sig mera skild från samtida frihetssträfvanden. Tredje gruppen, som bildas af författare sådana som Joseph de Maistre, som Lamennais under sin ortodoxa period, som Lamartine och Victor Hugo under den tid de ännu voro legitimisternas och de klerikales bästa stödjepelare, är liktydig med den triumferande reaktionen. Byron och hans omgifning bilda fjerde gruppen. Denne man, säger författaren, frambringar ensam omslaget i det stora dramat. Det grekiska frihetskriget utbryter, en frisk flägt far öfver Europa, Byron faller som hjelte för Greklands sak, och hans död gör ett oerhördt intryck på la kontinentens författare. Kort före juirevolutionen märkes ett omslag hos alla Frankrikes stora skribenter; de bilda den femte gruppen, Frankrikes romantiska skola, och den nya liberala rörelsen betecknas ge hom namn sådana som Lamennais, Hugo, Lamartine, Musset, George Sand m. fl. Och 1å nu rörelsen från Frankrike går öfver till Tyskland, segra de liberala ideerna äfven i letta land genom författarne Heine, Börne och längre fram Auerbach. Af dessa grupper behandlas i föreliggande häfte blott den första, men att döma af denna början torde wrbetet i sin Helhet bli en åf den nyare lit.eraturhistoriens intressantare företeelser, och det är oss ett verkligt nöje att hos svenska allmänheten anbefalla detta nya alster ud en ung författare, som genom hög begåfning, omfattande studier och oförfäradt fri: sinne redan torde intaga en plats bland nor: liska skriftställare af första rangen. 3 Ht -— OK nn LR Si t n 2 le