Aftonbladet – 24 februari 1872, sida 2

sak, emedan hon uppväxt i öfverflöd och med allt var hon sjelf likväl fullkomligt enkel och anspråkslös. De båda damerna sutto i biblioteket, då Jarvis kom inrusande, blek som en gast och med klufven öfverläpp. Gossen var alldeles utom sig af förskräckelse; hans ögon rullade vildt, hans kinder voro hvita som krita. Lady Lydia sprang upp under upprepade skrik och slog armarna omkring honom och ropade att han antingen blifvit vansinnig eller mördad. Den vackra mrs Clanwaring kunde, trots sitt fina umgängessätt, knappt afhålla sig från att skratta. Master Jarvis berättelse var jemngod med den värsta fabel. Tom framställdes såsom ett riktigt vidunder af lömskhet; han hade försåtligt anfallit Jarvis med en räfsa, klufvit hans läpp och stött ned alla framtänderna i strupen på honom. Hela huset kom i rörelse. Att alla tänder, med undantag af en, voro i behåll, blef snart tydligt och såväl mylady som mrs Clanwarings försäkringar, att en barntand, som af våda lralkade ned i strupen, alls icke var farligt, lyckades slutligen lugna gossen, som låg på en soffa och fick sin läpp baddad med ljumt vatten. Detta oväsen hade lockat sir Dene in från hans arbetsrum, der han var sysselsatt med äkenskaper; han stannade länge nog, för tt höra berättelsen om Toms vilda angrepp och återvände derefter in till sig. När Tom snart derefter kom hem, låg Jarvis ännu qvar på soffan, hade läppen för bunden med en fin kammarduksnäsduk och bredvid sig på bordet ett tefat delikat aprikosmarmelad. Dovet mötte Tom i förstugan. Jo, du har just burit dig vackert ät! atbrast hon och tog honom häftigt i armen, Du har nära på tagit lifvet af mr ClanWaring. 4 oo.