Aftonbladet – 23 februari 1872, sida 3

förreinnehalvaren algått, oaktadt göromålen ökat så, att fara varit att denne Hensteman icke skull kunna medhinna dem. Visserligen linde redan då vid en föregående riksdag denna fråga vari på tal, riksdegen framställt en önskan om rö orm; mon tal. måste dock ogilla, ätt den nu framställda begäran om nämnde anslag blifvit ad utskottet afstyrkt. Tal lömnade derhän om en sådan förenkling Wti arbetssättet vid hofrätten skulle kuhnat ske och fästade uppmärksamheten på, att den i alla fall icke vere ett ögonblicks verk och att de som under tiden skulle komma att lida skada på ör Fiksdagen icke beredde lättnad åt ifrågetarande tjensteman, Vore de rättssökande, al. förordade detföre att kammaren, med ogillande af ötskottets utlåtande, måtte bevilja det begärda, föga uppoffring medförande anslaget al 900 rdr. a Frin. De Geer lemnade en mera. detaljerad redogörelse för frågans ställning. nn komite hade år 1856 blifvit tillsatt för att åstadkomma enhet i Ardetssätten mellan de olika hofrätterna. Detta hade lyckats, utom hvad beträffade sättet för handlingars inlemnande. I öfriga hofrätterna inlemnas handlingarne för allmänhetens räkning af hofrättskommissarierna, hvilka ega en noggrann kännedom såväl om hvart de skola vända sin s0iD Om handlingarnes innehåll. I Svea hoirätts förmak åter tränges en brokig skara af alla slags ombud, som hvarken ega kännedom om hofrättens former eller ens om målens innehåll. Handlingarne blefvo förut, allt efter deras beskaffenhet, der möttagna af fiskalen, aktuarien eller sekreteraren, och ofta vet icke, som sagdt, den person som inlemnar dem, till hvilken af nämnde tjenstemän detta bör ske, hvarföre de samma måste läsa igenom handlinq fame för att kunna bedöma deras beskaffenhot. I Dertill kommer att sekreteraren ofta är upptaq fen vid sessionerna, — Infann då en rättssökande, så måste ettdera hof ledamöterna J vänta medan denne mottogs eller ock den rättssökande sjelf vänta, hvarigenom det kunde hända att fatalier försummades. Af dessa anledningar beslöts omsider, att kh arne skulle mottaas af endaat tvenne af varande tjenstemän, varföre ansiag lemnades en amanuens åt aktuarien. Utskottet har äfven erkänt att nämnde anslag borde utgå, men ansett att det skulle kunna tagas från annat håll-. Härmed kuäde icke menas någon annan än sekreteraren; men tal, upplyste, att eines göromål icke blifvit minskade till följd af förändringen, enär man nu måst införa dubbel bokföring. Sekreteraren måste derföre sjelf aflöna ett biträde. Utan attifventyra behöflig kontroll kunde derföre afslaget icke undvarag. För hofrätten sjelf skulle det vara vida enklare att handlingarne inlemnadestll.blott en tjensteman; men den säkerhet som vunnes torde icke vara för dyrt betald med 900 rdr. Aa Som nämndt blifvit ogillades utsköttets hem-: ställan och bifölls K. M:ts förslag. Beträffande tet i femte punkten begärda anslaget till betäckande af kostnaden för utarbetande af lagförslag uttalade hr Wallenberg sitt gillande a lagskipningens låhgsamhet och sin förhoppning att redan utarbetade lagförslag icke måtte af byrån ånyo behandlas, hvarigenom afhjelpandet af i fråga varande olägenhet skulle ytterligare försenas, och att nämnde byrå Icke måtte blifva en ny form för ett arkiv, I hvilket redan utarbetade lagförslåg kötnme att förvaras. — Anslaget beviljades. Sjette punkten i förslaget rörande anslag af 10.000 rdr till bestridande af hofrätternas förstärkande företogs derefter, Hr Wallenberg framhöll att samma pötsöher som reserverat sig mot utsköltets tillstyrkande till nämnde anslags beviljande uttalat sig mot beviljande af 900 rdr till biträde åt aktuarien i Svea hofrätt. Regeringen skulle deraf kunna draga den slutsats att man vore nöjd så somm jur hade det, något som ej vore Önskrärtit. Val. hade för öfrigt funnit det tmärtsamt att höra framstående representänter behöfva diskutera om 900 rdr. Det fore under 300 personers värdighet att atgöra om-dylika frågor, hvilka allltför väl skulle kunna öfverlemnas åt den verkställande myndigheten. Likaledes hade det på talaren gjort ett smärtsamt intryck att e tjensteman skulle vara nödsakad att sjölf aflöna ett biträde. Ville man ha god lagskipning måste man upp offra pengar, och ingen utgift vore för detta ändamål för dyr. . Grefve C. G. Mörner yttrade att om en tjönsteman aflönade ett biträde för att sjelf kunna sköta två eller tre andra tjenster, så borde man ej ömma för honom. Detta vore just fallet med nyss omnämnie tjensteman, som hade en eller ett par aflönade befattningar vid K. M:ts of. En gräns borde sättas mot denna sträfvan 103 högre tjenstemän att innehafva flera tjenster. Om tiden i alla händelser skulle bli otillräcklig ör hofrätterna vore tal. icke i tillfälle att säga, nen nog syntes det som om motsatsen skulle ega um, då man t. ex. vet att en divisionsordförande ir verkställande direktör i ett. jernvägsaktiebolag. Hr v. Koch trodde ej att hvarken denna eller Andra kammaren skulle befinnas ovillig att göra le uppoffringar, som vore behöfliga för lagskiplingen, men ansåg att obenägenheten att bevilja le i fråga varande anslagen berodde derpå att, edan man funnit att man ej lyckats få en snabare lagskipning på annat sätt, man nu ville, åsom det under ståndsriksdagarne hette. försöka ig på statsutskottsvägen och genom vägrande f anslag förmå vederbörande att villfara sin nskan. Anslaget beviljades. Tredje hufvudtiteln. I diskussionen härom vppträdde först h. ex. refve v. Platen. som förklarade sig icke ha nåot emot att en del af det för denna hufvudtiel äskade belopp blefve, såsom föreslaget vore, ippförd såsom extra anslag till öfvergående utafter, blott icke öbescntationen äfven åtoge ig att verkställa fördelningen. Beträffande åter tskottets förslag att 3400 rdr. skulleutbå för n militärattach i Paris, för hvilken nu under jerde hufvudtiteln äskats anslag, erinrade tal. m att det icke blot gällde dessa 38400 rdr, utan å äfven Norge bidragit till detta anslag, 4800 dr, så att summan således icke vore så obetydg som man föreställde sig. då man icke kunde eräkna att Norge i alla händelser skulle låta nslaget utgå såsom i ett annat liknande fall kett. Det vore icke billigt att genom indraging af detta anslag förhindra den tillökning i flöning, som blifvit föreslagen. för tvenne minijerposter, af hvilka det väl ej vore obilligt att Höna den Ci in i Wien, — mark amb. banko, önen nu icke vore hör; ; 1 ar år 1841. I Italien åter vora soo dn den I att åter vorö ae svenska diska lomatsgöromålen olör.piigt nog förennae ed . I ll? sugar, Och flera och allvarliga fram-) an vällniniar ha blifvit gjörda om förän ring afllar etta förhållan; Äfven bär erfordrades såle-ba es penningar. Fn indragning af den i fråga tig arantde samman syntes tal. icke egentligen kunna kle runda på mer än två skäl, antingen attstatens ke: ae PATA