Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 2

vilket antände Tutlerlerna och dödade en. .emist vid namn Coq, har Blifvit dömd till öden, Om den allians, som under de sista paramentariska striderna inom preussiska landt lagen kommit till stånd mellan de kohsei rative och ultramontanerna skrifves från Berlin till Neue Ziiricher, Zeitung: På kulminationspunkten af sin lycka ser illkabste sleren tvenne motståndare resa sig, hvilka han så att säga fostrat vid sin barm, nemigen db konservativa, ur hvilkas led han sjelf framgått, och ultramontanerne, i hvilka han ända till för ett år sedan såg ett stöd för den konservativa principen: Båda dessa principer äro, så ätt säga, förkröppsligödö i tvenne personligheter, det konservativa partiet i f. d, justitieministern, grefven af Lippe, och det ultramontana i deputeranden Windhorst-Meppen. Grefven af Lippe är en obetydlig motståndare, en bornerad ande och derjemte uppfylld af det mest ursinniga hat mot den man (Bismarck), som på sin tid läs honom falla. Helt annorlunda förhåller det sig deremot med hr Windborst. Excellensen Windhorst, såsom han ännu kallas sedan den tid han beklädde en ministerposti Hannover, är en gerna sedd gäst vid hofvet, Inom dessa kretsar fordrar inan remligen af de annekterade, att de i sitt hjerta sörja öfver de fallna dynastierna och äfven vid lämpliga tillfällen visa denna sorg, utan att likväl draga sig tillbaka eller vara den nye herrskaren ohörsamme; Windhorst spelar deänå röll på ett oöfverträftligt sätt. Isits hjerta bevarar han sin welfiska trohet, och dock är ban en ofta sedd gäst i Hohenzollarnes hus. Nu är det emellertia så olyckligt, att Bismarck har icke blott sina egna tankår om detta förhållande, utan säkerligen också är väl underrättad derom, och att ban kommit till den öfvertygelsen, ati excellensen Windhorst spelar sitt dubbla spel förnämligast för att kunna så mycket bättre intrigera; Deraf låter sig förklaras häftigheten i de anfall han riktadö nist Wind: horst, hvilka mindre voro uttrycket för ei personlig stämning än signalen till en strid, som rikskansleren öppnat mot alla de mot hans politik fiendtliga elementerna i Preussen. Denna strid skall få en så mycket bittrare karakter, som den från motståndarnes sida icke förts med ärligt väpen, och det är derföre intet tvifvel underkastadt, att för ögonblicket i Preussen en inre kris står för dörren. Hertigdömet Lauenburgs införlifvande med preussiska monarkien tyckes vara nära förestående. Ministern Landsberg har tillkännagifvit för hertigdömets landtdag, att tiden nu var inne att verkställa denna inkorporation, och dervid tillika låtit förstå, att de rika statsdomänerna icke skulle öfvergå till preussiska kronan, utan förblifva landets egen tillhörighet. På detta vilkor önskar Lauenburgs befolkning hertigdömets annektion till preussiskaestaten, hvars bördor det i sin nu varande tvetydiga ställning i alla fall måste dela utan att få åtnjuta dess fördelar. Enligt underrättelser från Havanna af den 15 dennes fortfar insurrektionen i Mexiko. Cacazes har blifvit besatt af insurgenterna. Regeringen sammandrager trupper vid Aguas Calientes (ungefär midt i landet) och har endast qvarlemnat en liten garnison i San ILmis. General Rocha, som står på regeringens sida, rycker fram i det inre af landet. Om Porfirio Diaz saknas underrättelser, Felix Diaz har blifvit dödad.