Aftonbladet – 22 februari 1872, sida 2

liga eftergifter för de icke tyska nationaliteterna och att äfven de fördelar man erbjuder polackarne i Galizien för att söndra dem från czecherna äro föga allvarsamt menade: En körröspördent från Wien till Paristidningen Soir framhåller med mycken skärpa det balanceringssystem österrikiska regeringen använder för att hålla de olika nationaliteterna i schack genom hvarandra och söker tillika att uppvisa det inre samband, som fmieg mellan döt tyska partiets åtgöranden i Österrike och den preussiska, politiken. Som denna skrifvelse i flera hän-; seenden synes vara upplysande för den närvarande situationen, ehuru den är affattad med en nog långt gående bitterhet mot den nu varande Auerspörgska ministörens, ined-i, delä Vi här den vigtigaste delen af densamma. Den lyder som följer: och Det stillaståendg eucr rättare Sagdt den slapphet, som i detta ögonblick visar sig öfverallt i Österrike och förlamar det poli-I. tiska lifyst i detta rike, är icke blott enl. följd af de ansträngningar, som hofbalerna,l. de diplomatiska middagarne, maskeraderna. m. m. vålla våra statsmän, utan förnämligast en naturlig konseqvens af det misstroende och den motvilja, hvarimed alla rättskaffehs! och allvarliga män bevitna den afskyvärda komedi, som uppföres i de officiella kretsarne i Wien. Alla ministrarne låta påskina ettj slags fetischdyrkan för författningen. De tala om henne såsom om en helgedom, vid hvilken man icke kan röra utan att göra sig skyldig till profanation; Orefve Åuersperg mdttager hvarje dag i högtidlig audiens deputationer från liberala städer och provinser och lofvar dem i öfversvinneliga ordalag att öfvervaka detta palladium, men på samma gång underhandlar man med polackarne om en öfverenskommelse, som skall göra denna förfättoläg iliusorisk, och för att urskulda sig hos de rena centralisterne, försäkrar man dem i tysthet att dessa underhandlingar endast äro en krigslist, att polackarne skola dragas vid näsan och att man har de bästa utsigter att locka dem i fällan. I Pesth affekterar man ren magyarism och behandlar kronterne Båsom rebeller, men sänder likväl emissarier till Agram för att komma öfverens med dem. Hvad kan väl afsigten vara med alla dessa diplomatiska krumsprång? Hvartill gagna dessa konstgrepp, som tyckas vara beräknade på att varna alla och enhvar, men i sjelfva verket icke mera föra någon bakom ljuset? Hvem vill man få att tro, att grefvelåndrassy och grefve Auersperg äro uppfyllde af en passionerad kärlek till författningen, att de tysk-ungerske centralisterne i sina egna ögon äro de ende patrioterne i Österrike, kejaarens ende lojale undersåter, monarkiens stöd? Nej, hrr ministrar ha ingen pretention i den riktningen. Det ät endast för syns skull, endast för att dölja sitt egentliga syfte, som de gifva sig utseende af att vilja stifta något som helst system i Österrike, Om så behöfves skola de efter omständigheterna vära hvilket som helst, heleller halfkon-. stitutionelle, ifrige eller ljumme centralister, ja till och med en smula federalister. Det är endast en sak, som ligger dem om hjertat, och detta är just den, om hvilken del. minst tala, nemligen att bringa Österrike il ett oupplösligt vasallförhållande till Preus-. sen. Huru slugt de än gå till väga, är det dock ingen, som tager deras verksamhet såsom lagstiftare på allvar. Deremot ser enhvar uti dem Berlinkabinettets förtroendemän, som åtagit sig att göra Österrike beroende af Tyskland och undertrycka all lust till emancipation. Skälet till att de äro ministrar — det som utgör deras styrka och behåller dem vid makten — är icke Giskras, Herbets och konsorters bistånd, icke deras krångel med Galizien, icke deras underhandlingar med kroaterne, utan endast och allenast den skräck, som Preussens 1,200,000 soldater ingifva Europa, i det Österrike känner sig alldeles vanmäktigt gentemot denna öfverväldigande massa. Alla ha en känsla af att allt är prekärt i Europa, så länge frågan mellan Tyskland och Frankrike icke är definitivt uppgjord. Man förutser en ny strid. Många tro, att den är nära förestående, och finna det, med en sådan eventualitet för ögonen, gagnlöst att förifra sig för den kroatiska frågan eller den galiziska uppgörelsen. Derföre afhålla sig czcherrie strängt från allt deltagande i det offentliga lifvet. De känna intet intresse för någonting af hvad som för ögonblicket försiggår. De ställa sig öfver partierna utan att låta sig störas i sitt lugn och betrakta ministeren, författningen och hela den nu varande regimen endast som föremål för teoretiska diskus sioner. Detta är tvifvelsutan ett besynnerligt politiskt uppträdande, men det är originelt och icke utan en viss storhet. Det utgör en kontrast till det tyska partiets grofya materialism och dess kreaturs ofruktbara agitationer. rr ma mm ort oe Vid franska nationalförsamlingens sammanträde den 16 dennes uppfordrade deputeraden Mestreau regeringen att anställa åtal mot den bonapartistiska Almanach FAbeille, en periodisk skrift, hvilken föregifver sig afhandla åkerbruket tillhörande ämnen, men som i sjelfva verket utgör ett förherrligande af kejsardömet och som på många ställen, såsom i Charente, har en vidsträckt spridning. Mestreau framhöllden bonapartistiska propagandans outtröttliga verksamhet i hela landet och det skymfligal sätt, hvarpå nationalförsamlingen och regeringen af densamma anfallas. Inrikesministern Lefranc svarade, att regeringen . var sinnad att efter yttersta förmåga arbeta för det lagliga undertryckandet af denna propaganda och att i fråga varande Almanach skulle blifva åtalad. Det utskott, som blifvit tillsatt för att granska frågan om åtal mot åtskilliga deputerade för författandet af förolämpande tidningsartiklar mot nationalförsamlingen, hörde den 16 dennes justitieministern Dufaure, hvilken förklarade, att han i principen var emot förföljelser mot pressen, men att han ville rätta sig efter församlingens önskningar. Han ansåg att icke något skäl var för handen till anställande af åtal mot Pierre Lefranc. Utskottet beslöt med 12 mn mA Ö Ae IPTV a RR ARR